måndag 3 april 2017

Nakna fötter och en förverkligad dröm


Det eviga tjatet. När jag som barn bönade och bad om att få ta av mig mina tjocka strumpor och lägga dem i korgen för vinterplagg. Samma visa varje år då vårsolens strålar nådde min vinterglåmiga hud.
Mammas svar blev alltid det samma, när det är varmt om nätterna, då blev fötterna frisläppta.
Nu är jag vuxen och bestämmer själv. Och idag bestämde jag mig för att hoppa i skorna utan några strumpor. Vilken befriande känsla! Nu åsyftar jag inte känslan att ha egen bestämmanderätt utan känslan av att kliva rakt ut i vårens sköte på nakna fötter.

Tre frågor mötte mig i morse. Svar som inte ska skrivas ner, varken av mig personligen eller av någon annan. De behöver inte ens redovisas, det räcker att jag bär dem inombords. Låta svaren mogna vart efter och med tiden blir kanske svaren helt annorlunda än vad de är i nutid.

En av de ställda frågorna jag skulle fundera över löd när jag senast mådde riktigt bra. Fysiskt sett mår jag alltid bra. Men precis som för alla andra svänger humöret lite upp och ner. Små till synes obetydliga fragment i livet kan få mig att bli låg. Fragment som för utomstående kan tolkas som petitesser vilka högst kräver en axelryckning i anspråk kan för mig bli djupa avgrundshål. Det var dock mycket länge sedan det drabbade mig. Sist det hände var när ett fotografi på en person dök upp. En person som inte har något med mitt liv att göra och har heller aldrig haft det. Trots det blev jag mycket upprörd och det krävdes disciplin av mig själv att skaka av mig det obehag som bilden förorsakat.
För det mesta mår jag alltid riktigt bra. Hur ska jag annars må när livet vill mig väl? Därför var frågan svår att ange i detalj.
Den andra frågan var lättare, den avverkade vi tillsammans maken och jag vid frukostbordet. Frågan handlade om minnen och vi letade upp de bästa minnen vi har upplevt under våra gemensamma år.
Det kom upp många goda och glada minnen.

Sista frågan berörde stolthet. Där fick jag tänka efter en god stund. Det finns mycket som jag presterat och som mynnat ut i stolthet. Till sist kom jag fram till att det jag är stoltast över är att jag som som 22-åring bad om att få en egen nyckel. En nyckel som bara var ämnad för min egen dörr. Mycket mod krävdes innan jag fattade det beslutet. Hade jag inte gjort det skulle jag inte vara där jag är idag.
Jag är stolt över att jag den gången satte mig själv i främsta rummet. Stoltheten över den bedriften blandas med glädjen över förmånen att gå ut i vår trädgård utan strumpor på fötterna och titta på vårens första blomning.

Idag har jag dessutom förverkligat en dröm. Glesbygdsrebellerna gav mig den möjligheten då jag fick provspela på basistens kontrabas. Livet äger och jag lägger frågorna åt sidan. Tänker inte fördjupa mig något mer i dessa spörsmål. De känns vid det här laget avklarade.