Summa sidvisningar

lördag 12 maj 2018

Bensprattel och sorgkanter


Vår sedan många år tillbaka inneboende badrumsspindel har bytt domäner. Numera befinner den sig i vårt sovrum. Kan tänkas att den till slut inte stod ut med den lukt som stundom sprider sig i ett utrymme med vattenklosett och därför fann det lämpligt med miljöombyte.
Jag för en inre kamp gällande vår hyresgäst. Är skapt att inte känna någon rädsla för spindlar men finner det dock högst otrevligt då den firar sig ner och med ett långt ben kittlar mig i ansiktet som morgonhälsning. Då slår jag mot den. Hotar med dammsugaren varpå spindeln snabbt klättrar tillbaka längst den vävda tråden och försvinner in bakom taklisten.

Som barn roade vi oss, mina kamrater och jag, med att rycka benen av långbenta spindlar. Med stor förtjusning studerade vi benen som i spasmer rörde sig trots att de avlägsnats från kroppen. Varje förnuftig förälder ingriper vid sådana tillfällen. Hutar åt sina telningar att vara rädd om det liv som skapats oavsett det gäller stora djur, småkryp eller människor. Därför utförde vi våra spindelexperiment då ingen vuxen befann sig i närheten. Än idag är det osäkert om min mamma vet om mitt ytterst hänsynslösa tilltag. Skulle hon av någon anledning få reda på det kan hon näppeligen  stå till svars för något jag gjorde som barn och som hon inte kände till.

Det sägs att en seriemördare inleder sin mordiska bana genom att rycka benen av spindlar. Eller flugornas vingar. Risken är även överhängande att småkrypsplågaren utvecklas till en psykopat utan några som helst empatiska känslor.
Nu är vi som var barn då vuxna. Har egna barn som vi efter bästa förmåga försökt uppfostra i läran om vad som är rätt och fel. Barn som i sin tur fått egna barn att göra folk av.
Om någon av oss som var barn då och ryckte benen av spindlar blivit seriemördare eller banditer är inget jag har kännedom om. Visserligen kom Knutbypastorn från den värmländska bruksort där jag växte upp. Från den tiden minns jag honom mest som en osnuten unge som satt pakethållaren när han och pappan var ute och cyklade. Han och jag ryckte aldrig gemensamt några ben från spindlar. Vilket kan bero på att jag var mycket äldre och med åldern kom insikten att det jag höll på med var en högst plågsam och elak handling. Att gossen skulle bli en pastor som med tiden skapade stora feta rubriker med svarta sorgkanter anade ingen.

Vår sovrumsspindel behöver inte känna någon oro över att mista sina ben. Jag utfärdar enkom hot och besvärjelser då den blir allt för närgången. I värsta fall får den flytta tillbaka in till skitlukten där den från början hörde hemma.