Dofter, grönskan, fågelkvitter och gökens ihärdiga lockrop efter en fru. Bästa tiden är här. Varje morgon när vi äter frukost öppnar vi altandörren och släpper in ljud och dofter. Skalar våra av maken perfekt kokta ägg och suckar vällustigt. Tittar på varandra och säger, "vad bra att vi bor just här och ingen annan stans".
Ja det är bra, min hemlängtan till Värmland finns inte längre kvar. Något jag brottats med länge. Ända fram till dess att vi bosatte oss här, på Bäckstugevägen. Precis intill Glan. Jag har kommit till ro.
Det finns många platser att bosätta sig på. Uppbrott från det invanda är ett vågspel. Det kan bli riktigt bra men det kan också bli helt fel. En nära släkting till vår badrumsspindel har flyttat in bakom vänstra backspegeln på vår bil. Och lever ett minst sagt besvärligt liv. Oklart om den egentligen trivs men har dock beslutat sig att stanna kvar. Trots alla vedermödor den utsätter sig för.
Varje gång jag sätter mig i bilen för att vrida om nyckeln och starta motorn kikar spindeln fram i springan mellan spegelglaset och det som håller spegeln på plats. Den tittar anklagande på mig. Viftar med benen och jag tolkar det som en fråga om vart det ska bära hän.
"Till Norrköping, jag ska inte ta motorvägen", lovar jag.
Ändå vet spindeln att går färden till stan betyder det merarbete. Trots att jag kör försiktigt, håller hastighetsbegränsningarna och undviker tvära inbromsningar brister det fint arbetade nätet.
När vi är hemma igen har spindeltrådarna klistrat sig fast över bildörren och sidorutan. Och det mödosamma arbetet med återuppbyggnad påbörjas.
Spindeln flyttade in bakom backspegeln på vårt fordon för ungefär tre veckor sedan. Många mil har den färdats. När vi åker den korta sträckan till Skärblacka brukar den sitta mitt i nätet och spana. Kanske kollar den in andra trafikanter eller så hoppas den på färsk färdkost. När vi åker längre och i högre hastighet håller den sig inomhus bakom spegelglasets skyddande barriär. Surmulen kan jag tänka mig. Förbannar hyresvärden och bygger upp energi inför kommande arbetspass.
"Flytta om det inte duger. Jag har inte prackat på dig din boning. Det är självvalt", snäser jag när spindeln ger mig ondskefulla blickar.
Vi har suttit på altanen och ätit nybakad kaka och druckit hemmagjord citronlemonad. Nöjda med den plats vi valt att bosätta oss på. Allt medan bilspindeln skjuter ut ny tråd från sin nätkörtel i hopp om att nätet ska hålla under nästa färd vi gör tillsammans.
