Jag ställde mig framför maken. Visade honom, nu kan jag dra åt skärpet i byxorna till tredje hålet.
Sa, jag måste ha gått ner i vikt.
Men vad beror nu denna viktminskning på? Jag som i åratal kämpat för några extra kilon till min beniga kropp som så många gånger under min levnad gett upphov till kommentarer.
Speciellt från damer som utan överdrift kan kallas överviktiga. Hårda nypor som grävt sig in i mina överarmar. Som i ett försök att uppskatta mitt BMI. Suckar och ömkande blickar. Stackars du din magra krake.
När jag uppnådde mogen ålder märkte jag med stor tillfredsställelse och uppskattning hur kilo efter kilo fick fäste och nu vill jag gärna behålla mina fettvalkar.
Åter till viktminskningen. Vilket inte kommer an på någon sjukdom utan helt enkelt på de tre olika gräsklippare jag till fots kör i egenskap av dräng i sonen och sonsambons trädgårdsfirma.
En dag som denna har jag framfört en av gräsklipparna i 1 1/2 mil vilket betyder 17 482 steg. Det händer att jag uppnått en sträcka på nästan två mil på en dag vilket motsvarar 20 052 steg. I öronen en trevlig bok och i skuggan en vattenflaska.
Jag har dessutom fått stenhårda vader efter dagar och veckor bestående av gräsklippning.
Häromdagen stötte jag ihop med en för mig helt okänd ung kvinna. Hon hade varit ute och motionerat. Trendigt klädd och med ett armband runt handleden som mätte löpsteg, steglängd, kilometer, röda blodkroppar, hjärnaktivitet, blodtryck, hjärtslag, antal svettdroppar, öronsus, ögonflimmer, andetag, smärta och annat som är viktigt att känna till för en löpare.
Jag frågade om hon hade bra spring i benen. Hon tittade förvånad upp från viktiga beräkningar baserat på armbandet. Röd i ansiktet och flåsmätt av språngmarschen. Jodå, hon var nöjd. Så jag fortsatte utfrågningen. Gällande hennes vadmuskler. Var de fasta och hårda?
Nja, hon vred lite på benen och kollade ner på sina vader.
"Vill du känna på mina"? Jag sträckte fram ena benet. Hon böjde sig ner och klämde på min 64-åriga vad. Flämtade till och utbrast; " jääääklar vilka hårda vader! Du får absolut inte känna på mina".
"Nej, nej, det ska jag inte", lovade jag.
Jag såg hur modet sjönk hos löperskan. Hon kunde inte mäta sina vader mot en rundnätt pensionärs vältränade vadmuskler. För att mildra svedan sträckte jag ut ena armen och skakade den så gäddhänget fladdrade. Hon skrattade. Ordningen var återställd. Att hon en dag skulle få gäddhäng ansåg jag i min mildhet som onödig information.
Innan vi skildes åt gav jag henne ett träningstips. Köp dig en gräsklippare, det är trevligare och mycket bättre än löpning om du vill ha fasta tillika snygga vader. Hon tackade för tipset och sa att hon skulle fundera på saken. Själv funderar jag på om jag skulle ta och bli träningscoach.
