tisdag 23 augusti 2016

Var vänlig vänta och lägg sedan på luren


Tycker själv att jag är en relativt modern människa som hänger med i svängarna då det gäller nymodigheter. Men ibland känns det som om tekniken hinner före min fattningsförmåga. Inte minst då det gäller att telefonera.
För en inte allt för avlägsen tid lyfte jag luren och slog det nummer som jag önskade. Signalerna gick fram och mottagaren av mitt samtal svarade. Nu ska det tryckas siffror, fyrkanter och stjärnor, sedan är det bara att trycka bort samtalet och den jag söker ringer upp. Förhoppningsvis.

Efter att ha väntat på ett samtal i dagarna två tryter mitt tålamod. Löftet om en återuppringning har inte införlivats och jag gör ett nytt försök att ringa upp.
Den du söker svarar inte, säger en vänlig dam i växeln. Hon vet tyvärr inte vart vederbörande person befinner sig.
Kanske i fikarummet? frågar jag och får ett hummade till svar. Således fikarast, konstaterar jag och ber om en mejladress. Mejl brukar moderna människor gilla. Eller sms. Fax är förlegat.
Nu har jag mejlat men ännu inte fått något svar. Känner mig mycket irriterad för i det läget jag nu befinner mig i har jag stött på patrull och kommer inte vidare i mina åtaganden.

Själv brukar jag vara noga med att ringa den sökt mig och då jag inte varit anträffbar. Av den enkla anledningen förväntar jag mig det samma av den jag söker. Att svara på mejl, sms, brev eller ringa upp tillhör hyfs och gott bemötande. Oavsett om det gäller familjemedlemmar, släktingar, vänner, tjänstemän eller anställda på institutioner och vårdinrättningar.

Det var i alla fall Antonio Meuccis tanke då han uppfann telefonen. Att vi smidigt skulle vara varandra nåbara trots avstånd. Även om Bell tog åt sig  all ära och berömmelse över uppfinningen av den makalösa och genialiska apparaten. Nu är det lättare än någonsin att nå varandra och både Meucci och Bell torde blekna över den snabba trådlösa utvecklingen.

Idag var jag med mamma på sjukhuset på det vi förhoppningsvis kan anse vara slutbesiktning. I väntrummet kunde jag konstatera att de flesta satt och fipplade med sina mobiltelefoner. En och en annan bläddrade i en tidning och jag såg faktiskt en person lösa korsord.
När mamma blev uppropad för att sätta sig ner i ett annat väntrum spärrades korridoren av en mycket gammal herre som utan att notera att vi kom gående ihärdigt och totalt uppslukad i sin egen värld grejade med sin mobiltelefon. När vi trängde oss förbi tyckte jag att jag såg en Pokémon på skärmen. Men jag kan ha sett fel, det kanske var en bild på ett barnbarnsbarn.

....vänligen avsluta med fyrkant och lägg sedan på luren.