Summa sidvisningar

lördag 18 juli 2015

Robert Douglas och en helt vanlig bonde


I mars år 1611 föddes ett gossebarn i Skottland. Hans namn var Robert Douglas. När han var 16 år fyllda emigrerade han till Sverige. Blev det vi idag kallar för invandrare. Till skillnad mot dagens invandrare avancerade ynglingen till att bli page hos Johan Kasimir av Pfalz-Sweibrücken på Stegeborg. Även han en invandrare som med framgång friat in sig hos konung Karl IX dotter Katarina.

Unge herr Douglas klättrade raskt på karriärstegen och frottérade sig med grevar, baroner och kungar.
Blev utnämnd till regementsofficer och kämpade på slagfälten.
Kärleken riktade han mot landshövdingedottern Hedvig som inte var sen att svara ja på ett frieri.
Således kunde Robert Douglas låta uppföra en ståndsmässig byggnad vid Roxens strand och år 1662 stod Stjärnorps slott inflyttningsklart.
Men säg den saga som vara för evigt. Regementsofficeren avled och lämnade hustrun åt sitt öde.
Om inte detta vore nog så tog det fyr i slottsbyggnaden som aldrig mer återuppbyggdes. Och jag avslutar härmed dagens historielektion.

Idag har vi varit där, maken och jag. Beskådat den mäktiga slottsruinen som stirrar med tomma fönster ut över Roxens vatten. Det var med skräckblandad förtjusning vi vandrade runt slottsruinen där grova hänglås med tillhörande skyltar lät meddela att obehöriga ej äga tillträde. Om någon trots allt dristade sig att beträda förbjuden mark blev händelsen fångad på film.
Vi trotsade förbuden, eller vilket vi nu gjorde. Grinden gick i alla fall att öppna och vi smög oss i genom den utan att stänga den efter oss. Helt ensamma befann vi oss vid ruinen och maken antydde att det mycket väl kunde vistas spöken på platsen. Det kändes så tyckte han, som inte tror på spöken.
När vi gick tillbaka mot vår bil märkte vi att någon stängt grinden efter oss. Noga och ordentligt. Antagligen en nitisk vaktmästare begravd på kyrkogården strax nedanför slottet.

Där på kyrkogården ligger många en gång i tiden svulstiga herrar med pondus och högt anseende. Vilande bredvid sina enkla och titellösa fruar. Majorer och godsherrar har efter döden beblandat sig med lantbrukare, lantbrevbärare och andra helt vanligt dödligt folk.

Maken sa att även han vill ha en titel på sin gravsten. Lantbrukare ska det stå och jag lovade uppfylla hans önskan om jag överlever honom. Men att även jag vill bli titulerad i grå granit när dagen är inne.
Maken såg fundersam ut. Inte för att han missunnar mig en titel utan endast för att han inte är riktigt säker på vad för slags titel som skulle vara lämpligast för någon som sysslat med så vitt skilda uppgifter under sin levnad.
Frilansare blir bra. Det är en hedervärd titel. Att låta rista in sin titel på gravstenen är en form av kulturarv. Eller är det kanske numera förlegat att rista in titeln i gravstenar? Antagligen är det så.

Jag googlade på vilka yrken som idag är mest vanliga i vårt land. Undersköterskor och sjukvårdsbiträden ligger i topp. Längst ner hamnade maskiningenjörer och maskintekniker. Och i mitten finns lagerassistenterna representerade. Några lantbrukare såg jag dock inte till på listan. Vilket är föga förvånande. Den yrkeskategorin är snart ett minne blott. Om nu någon kommer att komma ihåg att det en gång i tiden funnits lantbrukare...

Klart det ska stå LANTBRUKARE på maken gravsten!!