Vi tar väl sovmorgon, sa maken när vi lade oss för natten i går kväll.
Det gör vi, svarade jag och vaknade klockan 05.00. Fågelsång och soluppgång.
Vi har levt inkapslade i en gemensamhetskokong. Långsamt öppnar sig höljet och vi tittar oss häpna omkring. Full lövsprickning, vårt plommonträd har redan blommat över. Likaså håller blommorna på körsbärsträdet på att ersättas med det som ska bli röda stenfrukter. Eller är det nattfrosten som nupit till och medfört en för tidig avblomning? Då blir det varken plommon eller körsbär. Snart slår syrenerna ut och utanför vårt fönster sträcker sig mammas pion upp mot ljuset. Än så länge tanig och mager, den har inte hunnit acklimatiserat sig efter flytten. Runt pionen blommar förgätmigej. Som en påminnelse. Hur kan du tro det mamma, att jag ska glömma dig?
Avståndstagandet och isoleringen från andra har inte enbart kommit an på Covid 19. Det hela har till största del handlat om avveckling och nystart. Mammas dödsbo är nu avklarat till punkt och pricka och i hennes radhus rumsterar de nya om. Jag grät när köpekontraktet undertecknades. Det var så slutgiltigt, overkligt och verkligt. Den sista länken mellan mig och min mamma bröts där och då.
Nystarten står vår dotter för. Maken har snickrat och jag har städat, målat och tapetserat. Det nya hemmet i hennes och barnens nyinköpta villa har antagit de sista formerna.
Romantiskt i den ena småtvillingflickans rum, tufft i den andras medan storasystern valt en blå färg som chockar de flesta utom henne själv. Ljus, diskret mönstrad tapet i köket.
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka pappa och dig för allt ni gör för mig och barnen, säger dottern. Jag viftar avvärjande med handen. Tänk nu inte på det. Du får gottgöra mig när jag blir gammal. Inreda ett äldreboende i källaren. Plats finnes det gott om. Där kan jag ligga och ropa hallå, hallååå, hallååååå. Bli serverad bakverk och kanske ett och annat litet glas Baileys Irish Cream.
Hon skrattar och jag ser hur hon tänker bevare mig väl.
Pappan då, ja han fortsätter väl snickrar på nya projekt till dess han stupar på sin post så honom lär hon inte få några bekymmer med. Det är i alla fall min personliga gissning.
Så väntar vi barn vilken dag som helst. Eller rättare sagt barnbarn. Sonsambon vankar, håller sig om magen och pustar. Jag har fått order. Händer det på natten får du inte krångla och ta på dig kläder. Åk till oss i morgonrocken. Lagat frukost till barnen och se till att de kommer i ordning. Ta i alla fall på dig strumpor, säger stortvillingflickan. Och kör oss inte till skolan i morgonrocken, förmanar stortvillingpojken. För då låtsas vi att vi inte känner dig farmor säger de unisont.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.
