Summa sidvisningar

tisdag 13 februari 2018

En krossad insekt och en körtel av valnötens storlek


Vägbanan var under morgonen isbelagd då jag körde iväg mot min destination. De mest våghalsiga lättade dock inte på gasen och hamnade därmed i diket. En viss förvirring uppstår alltid bland trafikanterna då bilar ska trixas mellan varandra och bärgningsbilar.
Framför mig låg en lastbil och bakom hade jag en timmerbil. Strängen mellan körbanorna skvalpade av snö uppblandad med vägsalt. Det sprätte på rutan då den mötande trafiken kom allt för nära den dolda mittlinjen.

Timmerbilen pressade på. Jag höll luckan mellan mig och den framförvarande lastbilen. I en svag kurva påbörjade timmerbilen sin omkörning. I sidospegeln såg jag hur den först nosade lite försiktigt innan den satte fart. Jag bromsade mjukt och prövande. Så blev omkörningen ett faktum. Timmerbilens släp svajade hotfullt fram och tillbaka. 
"Nu blir jag mosad likt en insekt under skosulan". Det var min fasta övertygelse. Sedan kom ilskan som en het våg. Jag satte upp vänstra handens långfinger och hoppades timmerbilschauffören uppmärksammade min gest.

Rädslan och ilskan stack i skinnet. Hjärtat pumpade och jag andades tungt. Rädslan förflyttades till strax under nyckelbenen som en molande värk.
Rädsla kan visas på flera olika sätt. Men gemensamt för alla är det sympatiska nervsystemet som slår till. Adrenalinet flödar och ilskan tar så småningom överhand.

Under en tid har männens prostata knådats och om den finns det delade meningar. Socialstyrelsen tycker på ett sätt medan prostataföreningar tycker något helt annat. Socialstyrelsen främjar männens rädsla över en felaktig ställd diagnos. Vilket jag mycket väl kan förstå. Lika väl som jag förstår män och prostataföreningars åsikter om en provtagning som leder till överlevnad.
Själv känner jag mig kluven i frågan. Baserad på egna erfarenheter. Trots att jag inte själv är innehavare av någon prostata har jag stått vid sidan om den valnötsstora körteln som befarades ha drabbats av cancer. Dagar av skräck och fasa slutade med galopperande blodförgiftning som nära nog tog livet av prostatakörtelns ägare dagen efter provtagningen. Det hela visade sig vara falskt alarm och samtliga inblandade drog en suck av lättnad. Efter några dagar och med kroppen stinn av marknadens starkaste antibiotika kom sjuklingen som egentligen var fullt frisk hem från lasarettsvistelsen.
Då kom ilskan. Ilskan över utsatthet och brist på information.  Ilska över att ha varit ofantligt rädd, på gränsen till en ångestfylld väntan på besked.
Aldrig mer, säger prostatans ägare. Varpå jag fortsätter att känna mig kluven till Socialstyrelsens beslut. Min rädsla kan inte riktigt släppa taget. Därför ställer jag stundom frågan; Hur mår din prostata idag tycker du? En fråga som jag anser vara berättigande att ställa lite då och då.