Summa sidvisningar

måndag 19 september 2016

Plöjda fåror och nyfiket öppna en stängd dörr


Helgen gick över i ett rasande tempo. Från att vara fredagskväll blev det plötsligt söndagskväll och i morse vaknade jag tio minuter före väckarklockan. Inte ofta det händer numera, att vi ställer klockan på ringning.

Morgontoalett, frukost och bäddad säng. Sedan iväg till ett nästan öde Norrköping. Jag skulle fotografera en byggnad och ville göra det innan morgonrusningen satte fart. Ville ha fria ytor utan att behöva riskera att fånga några morgontrötta Norrköpingsbor på väg till sina dagsverken.

Dörren till huset stod på vid gavel. Jag dristade mig till att kika in. Av ren nyfikenhet ville jag veta vad som fanns där inne i dunklet. Stod stilla och lät ögonen vänja sig vid det dåligt upplysta rummet.
Minuterna tickade på och efter en stunds tvekan satte jag den ena foten framför den andra och trädde in i lokalen. Fotade en bild. Fotade två bilder sedan tog det stopp. Som från ingenstans kom det fram en ung man iklädd skyddsväst. Han såg forskande på mig och en kort tystnad uppstod.
Så ställde han frågan jag förväntade mig. Skarpt och med en förvånansvärd pondus undrande han om jag fått löfte att beträda det innersta. Nu var jag inte i det innersta utan endast en liten bit in i salen. Vilket jag också påpekade. Det blev ställt utan tvivel vad han ansåg om mitt försök att ställa mig i försvarsposition.
Jag gjorde ett nytt försök. Jag hade inte något löfte, men kanske han kunde ge mig lov...
Han pekade tyst på dörren och jag förstod vad han menade.

Hade den här händelsen ägt rum för tjugo år sedan hade jag av skam rasat ihop framför den unge mannens fötter. Dagar hade under lång tid dröjt sig kvar där jag grämt mig över mitt tilltag som åsamkat mig bassning. Näsbrännan hade skavt, svidit och jag hade förbannat mig själv över min dumdristighet.
Numera är jag hårdhudad. Den unge mannen och jag lär aldrig mer se varandra. Han känner inte mig och jag känner inte honom. Vad spelar det då för roll att jag gick in på förbjudet område för att ganska omgående bli bortschasad? Nu, åtta timmar senare minns han antagligen inte ens hur jag ser ut.

Det går inte att skämmas över att vara nyfiken. Ta reda på det jag inte vet, söka ny information, lära mig lite om mycket. Varför trava rakt fram i redan plöjda fåror när jag själv kan plöja nya. Dessutom har jag läst att nyfikna människor är lyckliga och lever längre. Den nyfikne får fler vänner, blir kreativ och utvecklas till en bra problemlösare.

Att den nyfikne då och då blir bortgjord är inget att fundera över. Shit happens. Stora eller små bakslag drabbar alla genom livet. För övrigt har jag mejlat den unge mannens överordnade och frågat om jag får använda bilderna. Han svarade artigt att jag fick göra precis som jag behagade.
Jag tänker aldrig sluta snoka för det kan löna sig att vara nyfiken. Om jag gör det på rätt sätt och inte nyfiket dyker ner i något privat som jag inte har något med att göra. Det är dock det allra svåraste att låta bli...

Den största gåvan är ändå att jag har förmågan att vara nyfiken på den dag jag varje morgon vaknar upp till.