Summa sidvisningar

söndag 24 maj 2015

Sommarfåglar och konsten att läsa poesi


Vi går i ett euforiskt rus. Dock ej min västkustska bloggkollega som hellre ligger i gröngräset och lyssnar på måsarnas skri än Måns med vinnarrösten. Ett modigt uttalande utkastat i etern. Det kan han få på pälsen för när ruset klingar av och vardagen gör sig gällande. I varje fall i schlagerfestivalkretsarna. Där håller Månsfansen hårt om sin guldprins.

Bloggkollegan grävde sig ner i forna schlagerlåtars texter och vi läsare fick våra minnen uppfriskade. Själv kom jag att tänka på Sommar´n som aldrig säger nej. I all hast skrev Lars Forssell texten och fick till det rejält bland kvinnosakskvinnorna med strofen Dina bröst är som svalor som häckar. Själv ställde han sig undrande varför i hela fridens namn det skulle behöva bli sådant rabalder bland kvinnor som kände sig förolämpade. Hade Forssell skaldat om mina bröst skulle jag känt mig hedrad. Även mycket överraskad måste jag ändå tillägga. Ty jag skönjer ingen likhet mellan små svalor som kurar tätt tillsammans och mina behag som jag håller i styr med hjälp av en stadig bysthållare. Kanske texten passat mig när jag var ung och hade mer fasta former, men definitivt inte de här sista tjugo åren.

Att analysera texter är spännande eftersom vi kan tolka dem så olika. Ibland förstår jag inte själva innebörden av budskapet som den för med sig. Poetens innersta tankar formas och står sig helt obegripligt för mig. Medan andra texter är helt glasklara och ger upphov till olika känslor. Då har poeten i mina ögon lyckats med sitt verk.

Att läsa poesi är en smula ansträngande. Det går inte att skumma sig igenom raderna utan läsningen kräver koncentration. För min del även en portion tålamod. Därför läser jag ytterst sällan poesi, jag anser det en smula krångligt och tidsödande.

Att läsa poesi högt för någon annan kräver även det en viss form av egenskap. Det fick jag erfara när jag var ung. En som på pappret stod som en sorts närstående till mig ville drilla mig i att läsa högt ur en av denne person nyinskaffad diktsamling med poetiska ordvändningar. Stilla fick jag sitta och lyssna medan bohållaren läste och gestikulerade. Att gestikulera hörde till blev jag upplyst om. Röst och gesterna skulle vara sammanvävda i ett för att den rätta effekten skulle uppnås.

Ganska snart efter mitt framträdande blev jag fråntagen både diktbok och min eventuella villfarelse att vara lämplig till att läsa poesi under regelrätta former. Mitt röstläge var fel och jag vevade med händer och armar på ett icke konstfullt sätt. Dessutom på fel plats i verserna. Dyster över min uselhet och oförmåga lade jag på eget bevåg ner undervisningen som jag inte ens bett om att få.

Det skulle dröja många år innan jag åter öppnade en diktbok för att läsa högt inför någon annan. När jag under stor vånda tog modet till mig märkte jag att det faktiskt gick riktigt bra. Jag gjorde det med sådan bravur och med den rätta inlevelsen att jag därefter blev efterfrågad. Efter en tid läste jag dikter och poem på ren rutin.
Jag blev så i gasen av alla positiva reaktioner att jag dristade mig till att skriva en egen diktbok.

För en tid sedan kom maken och berättade för mig att grannen i sin tur berättat att han endast läst en enda bok i hela sitt liv. Min diktbok!
Den är visserligen inte i samma kaliber som Forssell, Karlfeldt, Boye eller någon annan kändis men jag känner mig ganska nöjd ändå.

Gör nog Måns Zelmerlöw också. Känner sig nöjd. För att inte tala om de som skrivit texten till Hero. Och ritat streckgubben.