Summa sidvisningar

onsdag 19 november 2014

En skakig resa och den kvinnliga rösten



Att resa med flygplan är en speciell upplevelse. Själv är jag oerhört spänd vid start och landning. De farligaste momenten har jag hör sägas. Inte vet jag om det är sant eller inte, rädd är jag i alla fall.
Inte överdrivet rädd, bara rädd.

När vi senast var ute och flög maken och jag var det en tur på cirka sex timmar. Väl uppe i luften var det en behaglig flygning. Kaptenen och hans besättning hälsade oss välkomna ombord och flygvärdinnorna började sitt jobb med att passa upp oss resenärer. Mat och dryck i besvärliga och svåröppnade plasttråg, varma och kalla drycker i pappersmuggar.

De sista timmarna blev det behagliga utbytt mot obehagligheter. Planet kastades kors och tvärs. Kaptenen ropade ut att ingen fick gå på toaletten, alla skulle sitta stilla och väl fastspända. Gällde även personalen som blev allt mer surmulna och stingsliga ju längre tiden gick. De hade väl tråkigt där de satt i sina säten fastbältade och inget kunde göra.
Själv höll jag kollen på spypåsen. Både min egen och makens ifall jag skulle råka fylla min.

Tills sist landade vi välbehållna och vid rätt destination. Glada och förväntansfulla glömde vi resan efter att ha muttrat av oss ett tag,

Semesterveckan gick och det blev dags att flyga hem. Starten gick bra och rädslan försvann. Så hälsade kaptenen med sin besättning oss välkomna ombord. Precis som vanligt.
Men - kaptenens röst var ljus och kvinnlig. Alla passagerare reagerade exakt på samma sätt. Även jag som puffade på maken.
"Hörde du, det är en tjej som flyger oss!"

Personalen började sitt arbete med att utfodra turister som inte var lika bleka som på ditresan.
All kabinpersonal var av manligt kön. Rollerna var utbytta. Snygga så det nästan var skamligt åt det var de dessutom. Den manliga personalen.

I går kväll var jag hemma hos Therese. Tuffaste bruden i Skärblacka. Med det tuffaste jobb någon kan ha.

Hon har lovat mig, Therese,  att en dag ska hon komma hem till mig. Vi ska åka på en liten utflykt hon och jag. Hon har lovat mig att hon ska hämta mig. I sin helikopter.

Jag känner ingen rädsla inför detta. För varför skulle jag vara rädd? Det är hennes jobb. Ja inte att hämta tanter som vill se världen från ovan förstås, utan ett riktigt jobb. Att spaka en helikopter. Hon kan köra flygplan också.

Vassa armbågar har hon begåvats med. Bra tycker jag. Det behövs stundom bland gubbväldet.