Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana hur ljuvligt pensionärslivet kan te sig. Inga måsten, inte ens ställa väckarklockan innan sänglampan släcks. Den inre klockan väcker mig omkring klockan 06.00 och hade jag haft dagstidningen i pappersformat skulle jag iförd morgonrock knallat iväg för att hämta den från vår postlåda. Nu nöjer jag mig med dagsnyheterna via prenumerationen på e-tidningen. Behöver inte ens kliva ur sängen för att ta del av vad som hänt under nattens timmar.
Under tiden jag lapar i mig tragiska nyheter lagar maken frukost. På den punkten är allt precis som det alltid varit.
Det är sedan det härliga tar sin början. När frukosten är avklarad och jag gjort min morgontoalett. Dagens timmar är mina egna. Det känns lyxigt och lite ovant. Men mycket tillfredsställande. Jag pysslar med än det ena än det andra. Utan att snegla på armbandsuret. Jag har hur mycket tid som helst och skulle tiden ta slut fylls det på med nya timmar nästkommande dag.
För tillfället plockar jag med mammas saker. De hon lämnat efter sig och som det nu ska beredas plats åt. Jag gråter och skrattar, några saker väcker fina minnen medan andra är nya upptäckter som min mamma bevarat åt sin dotter.
Det känns trösterikt för vid varje sak jag vidrör känns det som om mamma är med mig. Helt nära och med en hand vilande på min skuldra.
Under gårdagen dök tre barnbarn upp. Snoriga och hostiga. Portade från skolan precis som så många andra barn i dessa nervpåfrestande dagar då risken för virusöverfall är överhängande. Då är en farmor en tillgång att ta till när det kniper.
Vi vistades ute där det är minst risk för smitta. Picknick på altanen och skogsutflykt. Vårspaning och efterforskning. En blodpöl som vid närmare granskning visade sig vara en torkad växt. Vildsvinsbök, rådjursbajs och en tuss vargpäls. Rätt ska vara rätt, resonerar en farmor och påtalade att tussen härstammar troligtvis men inte säkert från samma rådjur som tömt sin tarm. Besvikelsen lyste ur barnens ögon.
Mitt i det ljuvliga livet jag numera för drar dock tröttheten ner mig. En sådan ofantlig trötthet som omsvept mig och som vägrar släppa sitt grepp. Idag har det gått en månad sedan mamma somnade in. En kort tid, säger de som finns runt omkring. Du återhämtar dig och blir pigg igen. Hur länge dröjer det? frågar jag men ingen kan med säkerhet ge mig svaret.
Medan jag väntar på krafternas återkomst fortsätter jag njuta av mitt liv som pensionär. Tar dagen som den kommer och gör precis det som behagar mig för stunden.
