Summa sidvisningar

tisdag 6 oktober 2015

Den smala vägen och röd flugsvamp


Om någon är intresserad så svider fortfarande min hals. Kräver ingen medömkan från omgivningen. Är duktig på självömkan så jag klarar mig på det. Jag är dock av segt virke och låter mig inte bäddas ner under bolster och dun för en sketen halsåkomma. Livet måste gå vidare för en idogt arbetande frilansreporter.

Gårdagens färd med kamera och inspelningsapparatur gick rakt ut i skogen. Det luktade nytt i bilen vars ägare bekräftade att bilen varit i hans ägo endast under två dagar.
När han svängde in på en liten oansenlig skogsväg som var stängd med en vägbom funderade jag över hur färden skulle avlöpa. Möjligtvis kunde det fungera med en traktor utrustad med dubbelmontage, men personbil, visserligen ny och ytterst lite använd, ställde jag mig ytterst tveksam till. Mannen med den nya bilen låste obekymrat upp bommen och färden kunde börja.

Stora stenar stack upp ur den smala stigen. Ett jämrande läte steg upp ur min skrovliga och ömmande hals. Föraren i den nya bilen undrade om jag hörde några stenar skrapa i underredet. Så länge inget hördes var det lugnt, försäkrade han och jag tröstade mig med att bilen till syvende och sist inte var min.
Han hade kört där tidigare och jag började känna tillit till min chaufför, varpå vi skumpade vidare. Bilen spann som en katt och skogen tätnade.

Precis framför en lerig del av skogsstigen stannade fordonet och jag blev beordrad att kliva ur.
"Hopp och lek", sa mannen och jag förstod att han var hundägare.
Nu var vi inte ute i skogen för att hoppa och leka utan för att arbeta.
En liten sjö var insprängd i skogen och vi satte oss tillrätta vid strandkanten. Fågelkvitter och stillhet omslöt oss på alla sidor. Solen sken mellan höga tallar och vi pratade om jakt. Vildsvin, älgar och hjortar.

En man dök plötsligt upp från ingenstans. Han hälsade och konstaterade att bilen tagit sig fram även denna gång. Sedan vandrade mannen vidare. Vi satt kvar och fortsatte vårt samtal. Jag glömde för en stund bort min onda hals.

Vi körde hem samma väg som vi kom. Av den enkla anledningen att det inte fanns något annat val. Två vackra flugsvampar växte efter kanten och mannen med den nya bilen undrade om jag ville stiga ur och fotografera. Det ville jag. Han stannade och väntade medan jag satte mig på knä och fotade de röda svamparna med vita prickar. Byxorna blev blöta av den fuktiga skogsmarken.

Jag är glad över att få träffa  människor i så många växlande miljöer. Det är berikande men även lärorikt. Att få sitta vid en skogssjö bland gran och fur och småprata på betald arbetstid hör till de bättre jobben jag gör. Det är en frilansande reporters privilegium.