Summa sidvisningar

onsdag 31 december 2014

Svart och vitt blir grått och intelligenstest


I de sociala medierna florerar just nu olika sorters tester som vi uppmanas utföra. Då får vi veta vilken färg vi är, hur vi är som föräldrar och i vilken ålderskategori vi tillhör. Om vi nu av någon händelse inte vet detta så kan det vara en hjälp på traven att utföra testerna. Vi kan även få veta vart vi bör bo och vem vi ska bo ihop med. Kan ju sluta hur som helst tänker jag. Därför avstår jag från dylika prov eftersom jag är ganska så klar över hur jag vill ha mitt liv, vilken färg jag tycker om och hur gammal jag är.
Hur jag är som mamma får väl barnen orda om direkt till mig, det går bara att göra så gott de mänskliga krafterna förmår och hoppas på att slutresultatet blir så bra som möjligt.

Senaste jag såg var ett slags skolprov för att se vilken poäng man skulle hamna på. Sånt gör mig livrädd, tänk om jag inte är lika smart som jag gått omkring och trott. Kanske visar det sig att jag rent av är dum i huvudet. Då får alla på de sociala medierna reda på det till råga på allt eftersom resultaten är offentliga.

Det går även att ta reda på vilken färg själen har. Är en personlig känsla tycker jag.  Ibland är den svart och ibland vit. Det händer också att det svarta blandas med det vita och då blir själen grå.
Säkert har själen fler färger än så beroende på omständigheterna. Själen och psyket är nog samma sak när jag tänker efter.

Mår vi inte riktigt bra går det att smörja upp själen med balsam i form av resor, musik, frisk luft, en bra bok eller hålla någon man tycker om i handen. Eller befria de själsliga plågorna genom att tala ut med den man inte tycker så värst bra om. Sätten är många för att få ro och harmoni i sin själ. Själavård enkelt uttryckt.

När kroppen dör stannar själen kvar och många är forskarna som försökt fånga själen och lägga den i en vågskål. En amerikansk läkare fastslog att en människas själ när kroppen släppt den ifrån sig vägen 21 gram. Men det var år 1907. Jag tror att den väger mer idag. Det har hänt mycket bland oss människor sedan dess.

Egentligen spelar det mindre roll vilken färgnyans själen har eller hur mycket den väger. Huvudsaken är ändå att vi inte är själlösa. Eller ännu värre, hjärtlösa. Det vore rent förfärligt!

tisdag 30 december 2014

Torr inuti och blöt utanpå



Plötsligt en dag för rätt många år sedan började jag få svårt att sova om nätterna. Det har hängt i sedan dess. Nätterna blir varma, jag vaknar och badar i svett som blir till en iskall hinna på huden när jag kastar av mig täcket.
När det är dags att sova vill jag ha kallt, ja näst intill kylslaget i sovrummet. Maken klagar och undrar om han ska behöva ta på sig en stickad huvudbonad för att slippa ligga och huttra. Vi har gjort en kompromiss. Elementet ska skruvas ner så pass att köksgolven är svåra att gå på utan strumpor när morgonen kommer men att en ganska lagom känsla av värme finns kvar i vårt sovgemak när vi säger godnatt till varandra. Helt nöjda är vi dock inte eftersom det aldrig blir lagom lufttemperatur som behagar oss båda.

Jag har alltid varit ojämn i humöret. Ungefär som en ilsken geting på sensommaren sa vår dotter till mig en gång. En geting som blir bortmotad från sockerstinna kanelbullar.
Då, innan de varma nätternas intåg, var det värst under några dagar varje månad. Jag körde taxi under ett år och satt i väntrummet på Linköpings lasarett för att vänta på en kund som hade ett läkarbesök. Bläddrade i en tidning och läste en för mig ny bokstavskombination. PMS. Det enda som hjälpte mot PMS var några sorts gelékapslar med en gulaktig smörja innanför den genomskinliga gelén. Burken var hiskeligt dyr men jag lovade min familj att det fanns gott hopp om bot mot mina månadssvängningar. Misstron lyste mot mig genom deras ögon. Kapslarna var svåra att svälja och jag fick kväljningar varje gång jag skulle pillra i mig enligt bipacksedelns förmaningar. Idag minns jag inte hur undermedlet verkade men jag är benägen att tro att det hela var en form av hokus pokus för att tillverkaren skulle tjäna pengar på svallande hormoner eftersom jag inte har något minne av att fler burkar inhandlades,

Så kom då dagen då jag plötsligt blev torr inuti och blöt utanpå. Eller klimakteriekärring som det så muntert kallas i folkmun. Det finns piller och kurer för det också har jag sett i reklamen. Glada damer som är sportiga och virvlar fram på stranden där vågorna kluckar med en ännu gladare och käckare vän av manligt kön vid sin sida. Om det även finns en liten skvätt inkontinens inblandat i det hela gör det inte så mycket. Det går att vara snygg och fräsch ändå och de tajta och snygga byxorna i lättvättat material avslöjar inget onormalt.

Idag brakade vår diskmaskin så vi fick diska på gammaldags vis. Så kan vi verkligen inte ha det resonerade maken och for in till staden och köpte en ny diskmaskin. Bara så där. Hyggligt tycker jag.
Under bilresan lyssnade han på radion. Det var ett program som handlade om klimakteriet. Det var väldigt intressant upplyste han mig om under tiden han låg inknölad i diskbänksskåpet och kopplade samman diskmaskinen med några rör.

Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi. Hon som har åsikter om amning, vet allt om allergi och ser sunt på städning i hemmet. Nu har jag laddat ner hennes klimakterieprogram till min iPad och om svetten börjar sippra i natt och stör min sömn ska jag lyssna på vad hon har att orda i ämnet. Det ska bli spännande att höra om jag känner igen mig. Skulle inte tro det. För med åldern kommer faktiskt lugnet. Jag låter numera andra stå för heta diskussioner utan att bry mig så mycket eller ens lägga mig i. Varken om det är riktat mot mig eller någon annan. Det suger fett energi!

måndag 29 december 2014

En taggig busschaufför och en mistlur



Bläddrade lite bland mina bilder som jag tagit under året. Det är på bilderna jag ser förändringarna som sker runt omkring oss. Bilderna väcker också minnen till liv. Ofta är det minnen som skapar känslan av tillfredsställelse eftersom det är sällan en amatörfotograf som jag fotar sorgliga och tråkiga händelser. Det är det roliga och vackra jag vill föreviga.

Jag fastnade bland bilderna från cykelsemestern på Gotland. Småtvillingarna, deras syster och föräldrar hade inbjudit oss gamlingar att hänga med. Jag nappade direkt medan maken ställde sig mer tveksam. Visserligen är vi ganska rutinerade cyklister, i alla fall på hemmaplan, men en hel veckas pedaltrampande på annan ort verkade vara en utmaning. Vilket det även blev. I alla fall första dagen då maken hotade med att lämna in sin cykel på första bästa återvinningsstation han hittade och återvända med båt till fastlandet där vår bil befann sig.
Vi trampade på och såg barnfamiljen försvinna i fjärran men övning ger färdighet och efter fyra och en halv mil första dagen, en natts sömn och stadig pannkaksfrukost var vi redo att anta nya utmaningar från cykelsadeln.

En av dagarna fuskade vi dock. Cyklade någon mil, klev av sadlarna och kopplade ihop transportmedlen med varandra för att skapa besvär i den händelse att långfingrande individer ville ta sig en olovandes cykeltur, och gömde cyklarna bakom ett litet hus. Sedan promenerade vi en kort bit och ställde oss vid vägkanten för att invänta bussen till Fårösund.

Busschauffören var mycket vänligt om än  en aning svårbegriplig dialektmässigt. Men vi lärde oss mimiken och följde chaufförens anletsdrag medan han glatt berättade om det framrusande landskapet.
Hemfärden blev inte lika munter. En ovanligt taggig busschaufför som talade rikssvenska vägrade ta oss med ombord med anledning av den stora tvillingvagnen som han ansåg var allt för skrymmande. Nu är barnfamiljens pappa en fena på att veckla ihop stora barnvagnar med en topphastighet på tre sekunder så problemet löstes snabbt och vi fick tillåtelse att åka med i den gotländska linjebussen.

Resan kunde ha blivit lika bra och trevlig som mot Fårösund men kedjereaktioner är ett vanligt fenomen på prövningar så återresan blev till ett bestående minne där tålamod blev en viktig ingrediens.
En av tvillingarnas goda humör sviktade kraftigt och ljudnivån blev extrem. Så våldsam att damen som satt på sätet framför den ylande tvillingen med en blandning av demonstration och förakt för skrikande barn stoppade pekfingrar i sina öron. Inte diskret utan fingrarna rakt in, med utstående underarmar och övriga fingrar hårt knutna i handflatan.
Då tappade även jag  tålamodet. Reste mig och med ond blick manade jag damen till besinning samtidigt som jag berättade för henne att hon antagligen själv låtit som en mistlur när hon var nyss fyllda två år.
Busschauffören såg inte längre taggig ut, han såg hysterisk ut. Det lättade en aning för honom när han hörde hur någon klämt på knappen om att bussen skulle stanna vid en hållplats och det gick upp för honom att det var familjen med stor barnvagn och ett skrikigt barn som ville kliva av.

Ibland, när jag är ute i folksamlingar där det övervägande är vuxna personer, då kan jag förundras över den höga ljudnivå som uppstår. Men det är väl skillnad på skrik och skrik gissar jag.


söndag 28 december 2014

Vandringsrättare och tillgift


Min pappa var en man med många uttryck. För oss närstående inget konstigt eller ofattbart innehåll i hans rika ordförråd som idag inte existerar för den uppväxande generationen.

"Unna här dä ska va rent när ja tillreder mitt niste" kunde han gorma ute i köket när han ansåg att mamma och jag var i vägen när han bredde sina mackor inför nästkommande dags skogsarbete.

Häromdagen läste jag ett ord som jag hört tidigare men som ramlat bort från min hjärnas minnesbank.
"Vandringsrättare." Med det menas en person som gick omkring hos bönderna och gav goda råd speciellt gällande växtodling. Lantbrukskonsulent.  Som lär bönderna att greppa näringen. En inspiratör som ska motivera den kunskap som finns, miljöpåverkan i positiv riktning och lönsamhet i företaget.

Jag smakade på ordet en stund. Funderade över att det faktiskt kan användas i andra sammanhang. Inte nödvändigtvis enkom inom lantbruket. Tycker att det är ett ganska vackert ord.

Vi står många gånger vid ett vägskäl där det finns många pilar. Vilken ska vi välja? Vad blir bäst men framför allt enklast. Så är det i alla fall för mig. Den enklaste vägen är den lättaste. Skapar minst obehag och jag känner mig ganska nöjd med mitt val.

Men så dyker det upp en vandringsrättare på min väg. Någon som ser en uppgift i att ge goda råd. Framför allt i syftet att tillrättavisa. Som viftar med pekpinnen framför näsan på mig och säger vad jag ska tycka, tänka, känna och säga.
Även jag kan självutnämna mig som vandringsrättare. Lägga näsan i blöt och tycka till. Många gånger helt i onödan.

Ibland söker jag upp vandringsrättaren. Frågar om råd. Det kanske är det svåraste av allt. Vill höra att min linje är rak och rätt. Det känns besvärligt att plötsligt tänka om trots att jag bett om hjälp. Kan skapa irritation och frustration innan det hela landat och låtit rötterna få fäste för att växa vidare. Starkt och effektfullt.

Men det svåraste ordet av alla ord är nog i alla fall "tillgift." Det ligger inbäddat och väntar på det rätta tillfället att plockas fram. Ordet hamnar i munnen. Rullar runt och sväljs ner. Kommer tillbaka och släpps efter mycken vånda ut i frihet. Hur det ska förvaltas av mottagaren är ovisst. Kanske är det därför det är ett sådant svårt ord.

"Tillgift." Ordet som kan lösa upp många svåra och jobbiga knutar.

lördag 27 december 2014

Snösvängen och ett torrlagt avträde


Så kom den då äntligen, snön. För oss som använder sociala medier går det att läsa att det snöat under natten, inte bara hos mig utan även hos dig. Ungefär lika mycket och åsikterna omkring nederbörden varierar.

Det är dock skönt att vi har bekvämligheter runt omkring oss. Snöskovlar och snöslungor och en snösväng som väntat att få hänga på schaktbladet och ge sig ut för att få lite extra tillskott i kassan.

Något som aldrig ägnas en tanke åt är att vi kan uträtta våra behov inne i goa stugvärmen. Det är en självklarhet. I alla fall i vårt land. Avträden är numera torrlagda om de inte används för sommarbruk vid någon sommarstuga vill säga.

När vi köpte vårt hus var torrdasset den enda bekvämlighetsinrättningen som fanns. Jag pimpade upp vårt utedass och det blev så hemtrevligt och snyggt att det lätt hade vunnit första pris i en dasstävling. När vi så beslutade oss för att göra om sommarstugan till permanentboende gick vi runt och inspekterade de sedan tidigare permanentboendes kärl för de naturliga trängningarna. Det fanns en hel del att välja på. Mulltoaletter i olika märken, frystoaletter och en förbränningstoalett. Eftersom det ännu inte finns kommunalt avlopp var vi tvingade att välja något av alternativen om vi skulle slippa utedasset. Kan vara nog så pittoreskt att sitta på fjölen när solen skiner men inte lika muntert då det är minusgrader.
Jag hade dessutom ställt mig osams med den kommunala damen på Norrköpings kommun som hade hand om bajsbilens åtagande gällande bortforsling av de tillslutna bajslådorna. Lådorna var uppmärkta årsvis och vi hade bajsat på fel sida om året så någon hämtning av fjolårets behov blev det inte tal om. Jag hotade att personligen köra lådan till Norrköpings kommunhus, placera den på stora trappan och låta henne ta hand om skiten bäst hon ville. Det slutade med att bajshämtarmannen lastade upp den otillåtna lådan och körde den dit den skulle.

I alla fall så  fastnade vi för förbränningstoaletten Cinderella. Ett utmärkt alternativ till torrdasset, miljövänlig och luktfri. Så när som på att vår granne ibland klagar att det luktar bränt bajs eftersom hon bor mellan oss och den andra grannen som också har en Cinderella.

Är vi många som nyttjar vår specialtoalett kan den sucka och morra samt protestera en aning genom att slå upp flammande lågor mot besökaren. Då blir det blir extra roligt när gästen öppnar dörren och kommer ut med skräck i blicken och darrande ben. Eller när besökande av manligt kön blir förfärad när jag erbjuder mig att följa med in på toa för att bistå med en hjälpande hand.
 (Det krävs en instruktion innan någon ovan slår sig ner på tronen.)

Snart, förhoppningsvis, får Cinderella ta pension eftersom om allt går efter planerna blir det kommunalt avlopp under året som kommer. Kvarnarna mal långsamt i frågan, många instanser ska säga sitt men när allt är klart ska det trots allt bli behagligt skönt att få dra i spolspaken till vår nya vattenklossett. En av grannfruarna har redan planen klar. Vi ska binda fina band om våra toalettstolar och gå från stuga till stuga och skåla i champagne. Det ser jag verkligen fram emot!

fredag 26 december 2014

En broderad tavla och en jättevåg


Utetermometern visade -10 grader när vi vaknade i morse. Efter frukost begav sig maken iväg för att köpa ägg. Jag hörde hur han skrapade bilrutorna när jag plockade undan från frukostbordet. På vårt kylskåp hänger en broderad tavla. "Till mormor från Molly" var det textat med spretiga bokstäver på det skarpt rosa papper som tavlan var insvept i. Tavlan förställer en gubbe, en trasig cykel, en trasig traktor och en sol som skiner över gubben och de trasiga fordonen. Hon har sytt den helt själv, Molly.

Vad utetermometern visade för tio år sedan minns jag inte men jag minns att min mamma ringde mig.
"Det har varit en jättevåg i Thailand" sa hon skärrat.
"Är väl sådant som händer" svarade jag utan större upphetsning.
"Men den var enorm" envisades hon.
"Jasså, jaha ja" svarade jag.

Efter några timmar förstod jag vidden av det hela.

Så fick jag ett nytt telefonsamtal efter en tid. Jag satt vid skrivbordet, lyfte luren, sa begravningsbyråns namn och vem jag var.
Det var Tommy som ringde.
"De har hittat Amanda nu. Jag är Amandas morfar och vi behöver din hjälp."

Vi reste till Uppsala tillsammans Amandas mamma, pappa och jag. De körde sin egen bil och låg tätt bakom mig. Hela vägen dit. Som om de inte ville mista kontakten med den blå begravningsbilen.
De blev inte insläppta i flyghangaren utan satt utanför och väntade. Sedan klev Amandas mamma in i begravningsbilen och satte sig bredvid mig. Etapp två mot Norrköping inleddes. Hem.
Efter halva vägen bytte flickans mamma plats med pappan.
Vi hann prata mycket under den resan.

Ytterligare tre resor gjorde jag till Uppsala. Sista gången var på min 50-årsdag. Vår dotter följde med mig dit.
En polisman med grön jacka väntade på oss. Han hade en huva på den gröna jackan som var dekorerad med fuskpäls. Han luktade cigarettrök.

"Jag tycker det är något skumt över män som har fuskpäls på jackhuvor" sa vår dotter när vi åkte hem.
Annars sa hon inte så mycket. Hon höll allt på avstånd och riktade in sig på polismannen som luktade rök och hade en grön jacka med pälsbeklädd huva.

Det behövdes hjälp i Thailand. Jag anmälde mig som frivillig. Min familj slocknade mentalt. Jag resta aldrig dit.

Det gjorde andra. De berättade när de kom hem.
"Det är billigt i Thailand, Jag lät sy upp två snygga kostymer" berättade en man och jag kände att jag ville kräkas. De som också varit där och satt omkring mannen sa inget. De hade bara ledsna ögon. Jag var glad att jag lyssnat på min familj.

Igår såg jag Amandas mamma och tvillingsyster på tv-nyheterna. De är i Thailand. Minns.

Tavlan med mannen, den trasiga cykeln, den trasiga traktorn och solen är mycket fin.

Om några timmar kommer stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster. Kusinerna får leka med varandra. Vi ska fika och äta nybakad kaka.

Det är annandag jul och vi har varandra. För tillfället i alla fall.

torsdag 25 december 2014

Så är vi fastän många och bantningsdiet


Vi var tidigt i kyrkan i går kväll. En och en halv timma innan det ringde in till gudstjänst. Nu är vi dock inte sådana hängivna kyrkobesökare att vi alltid är på plats så långt i förväg men nu ville dottern vara där i god tid och eftersom vi ändå skulle avsluta julafton med julnattsmässa i var det mest praktiskt att hon åkte med oss till kyrkan. Vi fick helt enkelt anpassa oss efter prästens önskemål om tiden.

Vi satt i kyrkbänken och tittade på vaktmästaren när hon tände alla ljusen. Kantorn kom med sångsolisten i släptåg och vår dotter lade sina papper tillrätta. Tiden gick långsamt så jag gick in i sakristian och kliade ledarhunden under hakan. Han låg på sin filt och såg svårmodig ut. Det gör han alltid för sådan är han född så det berodde nog inte på att i hans arbetsuppgifter ingår att ligga tyst och stilla i kyrkan under gudstjänsterna utan att störa varken sin matte eller kyrkobesökarna.

Mätta och stinna av all julmat kom kyrkobesökarna insläntrande. Det märktes att det var en god jul, speciellt vittnade andedräkten på några att det hade tutats lite för att hjälpa ner sillen på dess väg mot magen.

"Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp" mässade dottern och vi svarade "Så är vi fastän många, en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd."

Bakom oss i bänken satt tre personer, två äldre och en ungdom. Ungdomen bläddrade i psalmboken och förkunnade att de där låtarna som motsvarade psalmtavlans nummer kunde hon inte sjunga. Fast hon var sopran och sjöng ofta i kyrkan. De äldre peppade henne tröstande att det löser sig, lyssna på alla andra så skulle hon säkert känna igen låtarna. Vad alla tre unisont inte begrep var varför låtarnas nummer inte kom i ordning, 113, 114 och 115 utan lite hur som helst. Men resonerade de, prästen har nog en baktanke med det hela som skulle lösa mysteriet när det väl satte igång.

Det blev en fin avslutning på julafton som vi under dagen firat med barn och barnbarn. Det var mörkt och stilla på vägen hem. Klockan var långt efter midnatt så alla som inte varit i kyrkan låg väl och sov eller lekte med sina julklappar. Även vår dotter som hängt undan mässhaken låg och sov. Henne hade vi släppt av vid pastorsexpeditionen som blev henne natthärbärge på en ranglig tältsäng några timmar innan hon skulle promenera tvärs över kyrkogården och hålla julotta i kyrkan. Även ledarhunden fick övernatta i tjänsterummet och över detta tagna beslut fick han en extra rynka i pannan och såg mer svårmodig ut än han annars brukar. Antagligen längtade han hem till småtvillingarna, deras storasyster och pappa och tyckte hela arrangemanget verkade besynnerligt.
Vi kramade henne och hunden godnatt medan alla gravljus fladdrade stämningsfullt i julnatten framför gravstenarna.

Nu börjar batningsdieten har jag läst. Allt julfett ska brännas. Och utanför Media Markt i Norrköping har köerna tidigt i morse ringlat sig långa innan portarna öppnades. Det ska brännas pengar också, inte bara bukfett. Något ska avlägsnas och något ska tillföras, det är väl då vi mår som allra bäst. Antar jag.....

onsdag 24 december 2014

Ett ensamt kafébesök och en prickig kopp



Mellan två tidningsjobb slank jag in på Bagarstugan och köpte en kopp latte. På bordet stod en ljushållare i glas men värmeljuset var inte tänt.
Längre in i lokalen satt två kvinnor, drack sitt kaffe ur likadana koppar som min. Småpratade och skrattade till mellan orden.
Jag satt ensam vid mitt bord men det störde mig inte. Det var bara en kort stunds ensamhet, tillfällig, för hemma finns alltid min make som väntar på mig.

Idag är många ensamma där ute i julaftonen. Människor som inte vet vart de ska ta vägen. Ska de få stanna eller bli utvisade? Andra som packar ihop sina solkiga skydd och lämnar det tillfälliga natthärbärget för att återkomma när julaftonen är slut, eller leta upp någon annan plats där de kan sluta ögonen för några mörka timmars vila.

"Juletid, stilla ro och frid......

Idag finns det barn som är ledsna. Sittande i högen av skrynkligt julpapper. Det finns pappor som slår mammor men även mammor som slår pappor. Det finns föräldrar som inte minns hur julaftonen slutade och mitt i allt sitter barnen i de tragiska resterna av det som skulle bli en glädjens dag.
Det finns barn som kastas mellan föräldrarna efter ett utstakat julschema. Som aldrig får fira en hel jul i lugn och ro.

.....och på himlen en stjärna så blid......

Idag finns det de som sörjer. Saknar och längtar. Ensamma som tänker på den tid då familjen var samlad. Tankar som möts under stjärnan där uppe i himlen och vid mötet exploderar tankarna av hat och ilska. Tankar som är fyllda av sorg och ensamhet.

....det klingar av klockor och människor ler.... 

Idag finns det de som sitter nära och ser hur livet avslutas. "Det var på julafton" säger de till varandra de nästkommande julaftnarna. Det finns även människor som inte orkar längre. Som lämnar frågor utan svar efter sig.

.....en tid då vi tror på det goda vi ser."

Vi ser varandra genom det sociala medier. Julgranar, julskinka, glögg och pepparkaka. Leende bilder där lyckan strålar i kapp med julgransljusen. Vi försöker allt vi förmår att visa hur bra vi har det på självaste julafton. Vi tror på varandra genom bilderna. Vi tror på gemenskapen runt dukade julbord. Vi tror på att lyckan bor bakom julgardiner och upplysta fönster. Vi tror på att vi alla har råd med dyra julklappar utan att behöva ta lån som aldrig tar slut. För det är det vi vill förmedla till varandra.

God Jul!

tisdag 23 december 2014

Dan före dan och en fullsatt bil


I morse susade jag i vår bil förbi den lokala mataffären. Inte en enda parkeringsruta var tom och jag kände stor tillfredsställelse. Behövde inte åka dit och trängas varken på parkeringen eller inne i affären.
Istället fortsatte jag hem till dottern och hennes makes hus. Där väntade småtvillingarna, deras storasyster och familjens farmor. Farmor och mormor och de gemensamma barnbarnen. Det har varit vår egen dag. Föräldrarna i tryggt förvar på deras respektive arbetsplatser. Nu var det vi som höll i taktpinnarna, farmor och mormor.
"Fuck dan före dan, (ursäkta språkbruket) vi ska bara ha roligt" tänkte jag medan vi spände fast barnen i deras bilbarnstolar.

Resan gick till grannkommunen och bonden med alla alpackor. De skygga djuren tittade storögt på de små besökarna. Vågade sig fram för att försiktigt nosa på barnen med sina små mular. Fölen vågade sig närmast. De, precis som andra barn, var orädda för eventuella faror som kan lura där man minst anar. Barnen på två ben stod alldeles stilla för att inte skrämmas. Kunde varsamt sticka ner händerna i den mjuka pälsen. Om vi vuxna rörde på oss ryggade flocken tillbaka för att sakta röra sig framåt igen, mot barnen.

Restaurangbesök. Mat och glass. Farmor och mormor assisterade med att fylla på glas med Festis, torka munnar och plocka upp tappade gafflar.

Jag tittade på farmor som satt mitt emot mig vid bordet.
"En liten del av mig och en liten del av dig i våra gemensamma barnbarn" sa jag och hon log mot mig. Strök en tvilling över håret och jag såg hur mycket hon älskar de här barnen.
"Jag är glad att det är du som är mormor, det känns tryggt" sa farmor som bor så långt borta från sina barnbarn och inte har den förmånen att träffa dom så mycket som jag och barnens morfar har.

Barn behöver många vuxna omkring sig. Vuxna som inte för en ständig kamp om vem barnen tillhör. Som på olika sätt "köper" barnens gunst. Barn är sina egna, vi äger dom inte, vi ska bara finnas där. Ta emot om de faller, ge all kärlek och omsorg, uppmuntra och berömma, trösta och skratta. Lära och dela med oss av våra egna erfarenheter.
Trygga barn växer upp till trygga vuxna och kan i sin tur förmedla tryggheten till nya små individer.

Känner att både farmor,  mormor och morfar till småtvillingarna och deras syster är med på ett hörn och grundar för barnens trygghet. Tyvärr lever inte deras farfar, han fick aldrig vara med och dela på glädjen över barnbarnen.  Jag blir sorgsen när jag tänker på det, inte minst för barnens skull som endast kan prata om en farfar som de aldrig kommer att lära känna.

måndag 22 december 2014

Hemmafru och en restprodukt



Samtidigt som jag i morse knackade hål på det kokta ägget vid frukostbordet tittade jag på vår färdigpyntade julgran. Aldrig tidigare har vi tagit in den så tidigt utan alltid dan före dan men i år har vi frångått traditionen. Skinkan väntar på sin griljering och sillen på sitt inläggningsspad. Annars är allt lugnt och stilla.
Det känns en smula ovant att inte behöva flänga runt för att utföra en massa julbestyr. Inte ens städa behöver jag lägga någon större energi på. Men för att ändå göra något inför den stundande julen slängde jag in en tvätt i tvätt maskinen när vi frukosterat klart. Kan ju vara bra att inte ha en överfull tvättkorg när det ska bli en storhelg.

Jag gillar livet som hemmafru. Det har jag alltid gjort. Att sträva efter att jobba utanför hemmet har aldrig legat för mig. Ändå har jag gjort det under många år. När barnen var små hade jag dock förmånen att få arbeta hemma. Inte bara inomhus utan även tillsammans med maken i lantbruket. Han släppte gärna både traktor och skördetröskan till mig för då satt han inte fast utan kunde göra fler jobb på gården samtidigt. Arbetsfördelning kallas det för. Könsneutral dessutom.

En hemmafru idag, om det finns några vill säga, lever vad jag förstår en omodern tillvaro. Begreppet myntades på 1920-talet och var yrkeskvinnans motsvarighet. Hemmafrusysslan ökade, hemmet och barnens ansvar låg på kvinnan medan mannen stretade ihop till familjens försörjning. Dåtidens självklara könsroller. De radikala höjde rösterna. Kvinnan var fången och ekonomiskt beroende av mannen.  Ja till och med sades det att en hemmafru var en kvinna utan eget förstånd och en omodern restprodukt från det gamla bondesamhället.

Så kände inte jag mig när jag var en lantbrukande hemmafru. Jag har alltid haft egna pengar och ett eget förstånd. Samt känt det som en förmån att vara nära barnen samt arbeta tillsammans med maken. Hade det varit obekvämt för mig hade jag stannat kvar på jobbet i stadens sjukhus och tagit rätt på spyor, klippt bort stygn från läkta sår och sprungit runt med droppställningar.
Vi fanns hemma både maken och jag vilket jag tror var en trygghet för barnen. Det fanns även en närvarande farmor och farfar som alltid ryckte ut när det behövdes. De hade ständig barnjour när det var högtryck under vår-och höstbruk. Ordnade med både mat och fika, tog med barnen och vi satt tillsammans vid åkerkanten och åt oss mätta och laddade upp med ny energi.

Nu är jag åter en hemmafru. Tycker jag kan kalla mig det eftersom jag faktiskt är en fru och är hemma. Lagt år av hårt arbete bakom mig. Många förfasas över att jag som är så ung, vilket en snart 60 årig dam tar som en komplimang, inte längre arbetar. Jag tycker om att utföra hushållsarbete eller göra inget alls. Ta dagen som den kommer helt enkelt.

När barnbarnen är på besök går det även att utnyttja deras intresse för dammsugaren om det skulle behövas. Då får hemmafrun golven befriade från dammråttor utan att behöva anstränga sig allt för mycket.


söndag 21 december 2014

Tomas som tvivlade och Apollo 8


Tio dagar kvar av året och idag är det årets kortaste dag. Betyder det att det blir kväll fort så jag får gå till sängs tidigt? Förhoppningsvis är det så för jag har drabbats av en plötslig lättja. Unnar mig dock att njuta av latheten och matar latmasken så mycket jag förmår.

Även Tomas har sin egen dag idag. Han som tvivlade. Vacklade och velade fram och tillbaka. Tomas trodde inte på det som han inte kunde se. När mästaren höll sitt avskedstal till lärjungarna och sa:
"Och vägen dit jag går den känner ni" då jämrade sig Tomas och klagade att han inte kunde gå eftersom han inte visste vart mästaren skulle gå. Han hittade inte vägen och kunde således inte ge sig iväg någonstans. Han var nog tvungen att tänka efter lite först, Tomas. Inte trodde han på uppståndelsen heller innan motsatsen hade bevisats.

Jag känner igen mig själv i den där Tomas. Det är så lätt att avfärda något som jag måste jobba lite för. Ta reda på fakta på olika sätt. Eller bli överbevisad och sätta mig själv i en pinsam situation att andra hade rätt. Ser jag inget så tror jag inte heller. Vill inte anstränga mig för mycket, är bekväm.

Men jag har rätt att tvivla. Ingen säger att jag inte får. Tvivel och magkänsla går lite bredvid varandra i min värld. Även tvivel och förtvivlan men också tro och hopp. Jag kan kastas fram och tillbaka mellan de här termerna och känslorna. Tvivlar jag så kan jag ändå innerst inne hoppas. Magkänslan kan vara starkare än tvivlet och ta överhand. Då kastar jag mig handlöst ut och vet aldrig vart jag landar. Blir det fel så förbannar jag mitt tilltag. Blir det bra fnyser jag över att jag först tvivlade.

21 december 1968 steg Apollo 8 till väders. Vem kunde en gång tro att mänskligheten kunde fara rakt ut i rymden? Drömma om möjligheten har människorna kanske gjort i alla tider men även tvivlat.
Hade någon förutspått den händelsen för Tomas tvivlaren hade han antagligen blivit matt i hela kroppen. Satt sig på marken och tänkt att siaren tappat sans och förstånd. Aldrig att Tomas hade trott på att några gubbar med glasburkar på huvudet skulle sätta sig i en plåtfarkost och fara rakt upp till månen för att sedan komma tillbaka på Jesus födelsedag. Antagligen hade även Jesus varit benägen att hålla med Tomas i den saken, det tvivlar jag inte på!




lördag 20 december 2014

En solkatt och en felvänd hästsko


Hade ett samtal i morse med en kvinna. Hon berättade att hon försökt fånga lyckan. Höll den kvar som en dyrbar gåva. En stund fanns den för henne innan den gled bort.
"Kanske finns den kvar, en liten bit ifrån dig. Har du tålamod kommer den nog tillbaka, er lycka" försökte jag.

Jag har burit med mig samtalet under dagen. Ett öppet hjärta som sände ett viktigt och allvarligt budskap in i mitt eget hjärta. Det har virvlat runt inom mig som en ljummen vind innan det landade tillsammans med förtroendet jag fick av kvinnan. Att våga öppna sig är inte alla gånger lätt. Öppna en bit av det som kanske känns mer som ett misslyckande än lycka.

Lyckan kan många gånger vara svårfångad.

I somras när vi var på cykelsemester med dottern och hennes familj kom småtvillingarna och hennes syster in till vårt rum i övernattningsstugan. Vi låg och vilade våra mjölksyrestinna vader och cykelsadelömma bakar. Plötsligt hamnade en solkatt på väggen. Solstrålarna hade träffat deras morfars armbandsur och solkatten sprang fram och tillbaka på den vita väggen.
Småtvillingarna försökte fånga den. Precis när de lade sina små händer över solkatten kilade den retfullt iväg och stannade upp, gäckande och listig. Flickorna skrattade och tröttande aldrig på leken. Då och då lade deras morfar handen över urtavlan. Barnen tystnade förvirrat och såg häpna ut. Så fanns solkatten plötsligt där igen och tafatt-leken började om.

Lyckan kan vara som en solkatt. Den finns där men kan fladdra iväg och man måste följa efter innan den greppas tillsammans med skratt och glädje. Men lyckan kan lika gärna försvinna bort och då står vi där förvirrade och vilsna.

Ett gammalt ödelagt torp i skogen. Över dörren hängde en hästsko. Men med tåspetsen uppåt.
"Det där är inte lyckobringande, tåspetsen ska vara åt andra hållet annars rinner lyckan ut" tänkte jag och tittade upp på den gamla rostiga hästskon.
Seden med en hästsko över dörren lär komma från den helgonförklarade ärkebiskopen Dunstan av Canterbury. Det sägs att han var den som kunde konsten att tukta och hålla pli på självaste satan.  Ärkebiskopen passade på att sätta fast en hästsko på satans hov när han ändå skulle sko om den ondes häst. Dunstan av Canterbury  höll sedan med hårda nypor satan i ett stadigt grepp och släppte inte innan han gav ett löfte om att aldrig någonsin gå in genom en dörr där det hängde en hästsko på dörrpostens tvärslå.
Om satan höll löftet eller om han överhuvudtaget finns låter jag vara osagt. Inte heller vet jag om jag tror på att en hästsko rätt eller felvänd över en dörrpost är lyckobringande eller inte.

Däremot tror jag på att lyckan finns. Det gäller bara att definiera vad som är lycka och det kan bara var och en av oss göra.




fredag 19 december 2014

Fönster ut mot gatan och en vit jul



För många år sedan i en annan tid. Fönstret vette ut mot gatan och jag såg henne ofta. Speciellt under storhelgerna.
Hon gick ut i skymningen. Nedböjt huvud precis som hon trodde att om hon inget såg undgick hon att bli upptäckt. Borrade ner blicken i trottoarens asfalt och hastade iväg.

Många med mig såg den smala kvinnan. Men vi vågade inget säga. Vi visste vart hon var på väg. Hon letade. Ibland fann hon det hon sökte. Ledde honom hemåt. Vingliga ben som drog med henne i fallet. Båda dunsade hårt ner i marken. Kravlade sig upp och fortsatte stapplande framåt.

En julafton såg vi henne. Hon gick hemifrån precis när vi andra satt och tittade på Kalle Anka, skalade mandariner och knäckte paranötternas hårda svarta skal. Julklapparna låg under granen, barnen tjatade. Ingen julklappsutdelning innan Kalle Anka är slut!

Hon kom hem ensam. Vem fanns mer i lägenheten förutom barnet som också väntade på att få öppna julklappar. Kvinnan berättade efteråt att det inte fanns någon mat i kylskåpet den julafton. Allt var uppätet dagen innan. Tomma spritflaskor stod uppradade på diskbänken. Hon kände sig ensam och övergiven.
Hon berättade även att varje jul när granen skulle kläs höll hon försiktigt de tunna glaskulorna i handen. Hon hatade dem. När granen skulle kastas plockade hon ner kulorna från granens barrande grenar, lade ner dem i sina kartonger och tänkte: "Nästa jul då kanske jag klär granen någon annan stans."
Vi skakade medlidsamt på våra huvuden men förblev tysta.

En höstdag stod en lastbil utanför hennes port. Kartonger och lite möbler bars ut och presenningen fästes i sina öglor under bilens flak. Hon försvann och började ett annat liv. Äntligen fick hon klä julgranen någon annan stans. Det blev som hon önskade.

Nästan varje jul tänker jag på den kvinnan. Plockar upp julgranskulorna. Svär lite över att den tunna tråden virat sig så jag får fippla med den innan kulan hänger på plats. Tänker att jag är lyckligt lottad som får uppleva vita jular. Även om gräset är grönt och snöfattigt utanför vårt fönster som inte vetter ut mot någon gata.

Det är ändå en vit jul. Önskar alla familjer en vit jul.  För barnens skull.


torsdag 18 december 2014

Exklusiv fest och ett brev till mig själv



Det är inte ens fjorton dagar kvar på det här året. Tolv bakomvarande månader ska ersättas med tolv nya. Någon exklusiv nyårsfest blir det inte för vår del. Vi sitter väl bekvämt i soffan med varma filten över oss och ser på tv. Äter något gott och har en flaska alkoholfritt i beredskap inför tolvslaget och skålar med varandra. Låter finglasen klirra och säger som vanligt "tack för det här året" och ger varandra en puss. Fest och glamour ligger inte för oss.

När barnen var små firade vi in det nya året ordentligt. Med raketer. Minstingen i familjen var lika rädd varje gång där vi stod på verandan och lät far i huset ta riskerna med att tända på fyrverkerierna.
Långt ute på landet bodde vi. En enda granne hade vi som fanns på behörigt avstånd. Dock ej så behörigt att det uteslöt en förlupen raket att hamna på hans domäner. Raketpinnen hamnade på motorhuven till hans bil och när nyårsdagen nalkades kom han med mörk blick och lämnade tillbaka pinnen. Vi lovade att det aldrig mer skulle hända. Grannen gick grymtande från vår gårdsplan men litade inte på våra ord.

Nyårslöfte har jag avgett men glömt bort vad jag löftet innehöll efter endast några dagar. Därför har jag slutat avlägga dessa ohållbara löften. I år har jag dock börjat fundera om det inte är läge att fundera en smula över nästkommande år och vad det bör innehålla för min egen del. Inte lova något jag inte kan hålla utan istället titta lite på förväntningarna.

Styrkt av mina nyårsplaner har jag beslutat mig för att skriva ett brev. På nyårsaftons förmiddag ska jag skriva ett brev till mig själv. Skriva ner vad som varit bra och dåligt med året som jag lämnar bakom mig och se möjligheterna utifrån det. Ta akt på det som varit bra och försöka ändra på det dåliga. Bör inte vara så svårt eftersom jag inte upplevt några dåliga dagar detta år. Mindre bra kanske men inte direkt och anmärkningsvärt dåliga som jag behöver fokusera på. De bra dagarna ska jag ta till vara på och få dem lika bra eller kanske bättre. Vår hälsa, barn och barnbarns liv under det gånga året.

Världssituationen och det politiska läget ska få en egen plats i mitt brev. Invandringen och tiggarna som sitter och hukar utanför affärerna.

När nästa år är till ända ska jag ta fram brevet, sprätta upp det och se om jag det jag skrev för ett år sedan stämmer överens med verkligheten. Några önskningar av vitt skilda slag kommer jag att skriva ner, kanske går de i uppfyllelse. En enda riktigt stor och viktig önskan har jag dock. Men det är en önskan som jag inte själv kan vara med och påverka.
Några projekt finns med i bilden som jag funderat omkring som ska vara med i brevet men även hur livet ser ut på nyårsafton 2014. Om ett år kan jag jämföra. Det ska bli mycket intressant.

Så välkommen 2015 när det är dags.

onsdag 17 december 2014

Stadsstress och vörtbrödsbak


I lördags ämnade maken och jag fara in till staden för att göra julklappsinköp. Så var det bestämt men så blev det inte. Modet svek mig eftersom det är en kraftansträngning att kasta sig ut i stadsstressade folksamlingar.

Men så igår skulle jag ut på ett skrivjobb som var förlagd till staden. Laddade mentalt och gav mig iväg för att besöka diverse inplanerade butiker innan utsatt klockslag för mitt jobb.
Efter tre timmar var samtliga julklappar inhandlade. Allt utefter önskelistan.

Jag undrade hur det kan komma sig att så många människor är ute och vimlar på stadens gator en helt vanlig tisdagseftermiddag. Vart kommer alla ifrån? Varför är de inte på sina arbeten? De kanske inte har några jobb men hur kan då kortapparaterna gå varma?

Med flera kassar släpade jag mig från butik till butik. Passerade alla tiggare som med bedjande ögon bad om en slant. I juletid och allt. Men vi har bråttom. Hastar vidare. Dessutom har vi händerna fulla av kassar så vi kommer inte åt eventuella småmynt. Tyvärr, jag har inget att ge.

Jag fick snurra länge i parkeringshuset innan jag hittat en plats för bilen. Långt borta från parkeringsautomaten. Naturligtvis, alla vill ju stå så nära som möjligt. När jag skulle hämta min bil hittade jag inte till parkeringshusets dörr som jag gått ut genom när jag lämnade den. Det fanns två att välja på och jag chansade. Fel dörr så klart. Förvirrad stod jag och spanade efter min bil. Upptäckte att jag var på fel våningsplan och blev ännu mer förvirrad. Fick gå ut igen och ta den andra dörren. Till min lättnad var det rätt dörr och jag kom fram till rätt bil. Stuvade in kassarna i bagaget och rotade fram min kameraväska. Promenerade lättad till mitt frilansjournalistjobb samtidigt som jag längtade hem.

På hemvägen lyssnade jag på nyheterna. Talibanerna i Pakistan var dödade. Nu återstår identifieringen så föräldrarna kan få tillbaka sina ihjälskjutna barn och ordna med begravning. En skärrad journalist rapporterade. Kände tacksamhet över att jag bor i ett land utan krig. Att mitt jobb för kvällen bestod i att skriva om kostchefen på Norrköpings kommun. Inget annat.

Nu ska jag baka vörtbröd. Ingen jul utan vörtbröd anser vi, maken och jag. Julklappar väntar på att bli inslagna i julpapper. Julgranen står utanför snickarboden. Grön och grann. Den ska vi snart ta in och pynta med kulor i fina färger och glittrigt glitter.

Jag hör den skärrade reporterns röst. Ser bilder från tv-nyheterna. Försöker ta in föräldrars förtvivlan i mitt inre. Det är snart jul. De döda barnen är långt borta. Men de finns där. De döda barnen och deras föräldrar. Mitt i vår välfärd och julklappsberg är de där.

Ingen jul utan vörtbröd var det ja!

tisdag 16 december 2014

Gamla färgfläckar och ett avsked



Stolen stod på golvet framför en nyrenoverad dörr. Den var full med gamla fläckar av intorkad målarfärg. Stolen var gammal och jag tittade på den ett tag. Lämnade den för att sedan gå tillbaka. Egentligen var det inget märkvärdigt med stolen tillverkad av trä. Men jag kunde inte sluta tänka på snickaren som en gång i tiden snickrat ihop den. Sandpapprat sitt ytan så den skulle bli len och flisfri. Riskfritt för de rumpor som skulle placeras mot trät.

Stolen har antagligen tillhört en köksgrupp. Nu var den ensam, stolkamraterna kasserade. Kanske skingrade vid en bouppdelning eller bortkastade på grund av att de blivit obrukbara.
Ett är i alla fall säkert, snickaren är död och begraven för många år sedan. Fallit i glömska allt eftersom generationsskiften tillkommit.

Hur stolen till slut hamnat i snickeriverkstaden var det ingen som visste. Jag frågade men fick bara antagningar till svar.

I går var det tre år sedan min pappa dog. Än är han inte glömd. Vi är några som fortfarande tänker på honom. Den som tänker mest är min mamma. Hon blev halv när pappa dog. Hon tänker även på sin förestående död. Vet att den inte är så många år långt borta.

En hel vecka var jag hos pappa. Sov på en ranglig vikbar säng. Nära hans. Jag höll honom i handen, kände att han ville det även om han inget sa. Han var okontaktbar. Men sista natten ropade han något. Jag reste mig och frågade vad han ville.
"Jag ser en liten flicka vid Majorbäcken" sa han.
"Vem är flickan pappa?"
"Hon heter Carina" svarade han.
Sen sa han inget mer och jag visste att det var hans sätt att ta avsked av sin vuxna dotter som han nu inte längre kände igen. Då ringde jag på mamma som låg hemma i sin säng och vilade efter timmar av vak.

Det finns många sorters avsked. Någon tog ett sista avsked av den gamle snickaren. Nu finns bara en ensam stol som en påminnelse om att han funnits. Vissa avsked är smärtsamma. Sorgliga. Andra avsked är glada för vi vet att det blir ett återseende. Vi är glada att vi träffats och glada att vi får träffas igen.

Det finns även avsked som är befriande. Där vi vet att vi aldrig mer kommer att mötas.  En förlösning ur det svåra och hopplösa. Ett avsked ut i frihet.

Svåraste avskedet är det ovissa avskedet. Då vi inte säkert vet om och när vi kommer att träffas igen.
Sådana avsked tar vi av varandra varje dag men tänker sällan på dem. Varje avsked kan vara det sista men vi tar så mycket för givet. Livet är dock ingen självklarhet. Borde vi tänka på lite oftare. Helst varje dag men då blev nog livet outhärdligt!

Idag firar vi 36-årig bröllopsdag maken och jag. Vi har haft förmånen att inte behövt ta avsked av varandra. Känner en stor glädje över det. Varje dag är en viktig dag även om vi anser den som oviktig för stunden.


söndag 14 december 2014

Hemligheter och hårda karameller



Att bli anförtrodd en hemlighet är ungefär som att suga på en söt och hård karamell. Sötman sprider sig runt i munnen. Smaken blandas med saliven och det är njutningsfullt att svälja. Men ju längre karamellen ligger där på tungan och sakta försvinner så är avtar det där behagfulla.
Nymodigheten över att bevara en hemlighet smälter precis som en smältande karamell. Det kan bli oerhört svårt att hålla munnen stängd. Små ord sipprar lätt ut.
"Tyst min tunga och du får en ny karamell!" Ibland hjälper det inte att locka tungan med sötsaker. Den vevar runt i den svarta munhålan och bildar ord. Ord som sipprar ut och hemligheten är inte längre någon hemlighet.

Maken och jag har blivit anförtrodda en stor hemlighet. Vi blev det för någon vecka sedan och det är behagfullt att vi kan tala med varandra om den. Få lätta på det hemlighetsfulla trycket. Vi känner oss även mycket hedrade över att blivit involverad, trots att hemligheten inte på något vis gagnar oss eller någon annan familjemedlem. Vi har helt enkelt blivit utvalda!

Nu vet vi att våra munkavlar är hårt tillsnörda. Därför kommer vi inte att lossa på dessa innan vi får löftet om att göra det. Känner dock att det inte är några problem. Blir vi lösmynta så råkar vi illa ut och eget skinn brukar svida mest av alla skinn.

Jag har brutit regeln om ett tysthetslöfte jag avlagt. Mer än en gång. Sagt det hemliga till någon jag litat på. Som i sin tur berättat för den han eller hon är förtrogen med. Som sedan fört det vidare. Det hemliga letar sig fram på vägar allt längre bort från sitt ursprung.

Sen har jag skämts. Känt mig som den dåliga människa jag förtjänar att kallas för. Tänkt att det inte finns någon det går att lita på. Inte ens på mig själv. Det har gnagt på mina inälvor som en råtta som gnager på en fläsksvål.

Så kan jag få frågor på uttalanden jag hört. Sånt som inte är hemligt. Då är det plötsligt lite knepigare. Ska jag säga som det är eller inte? Då ska jag ställas inför lojalitet åt två håll. Med allt vad det innebär. Ska jag ljuga ihop en hel egen historia? Vad händer när den lögnen uppdagas?

Men det finns  hemligheter som jag är riktigt bra på att hålla för mig själv. Precis som om en hemlighet har en hemlighetsskala. Den lägsta graden på skalan går att sladdra om men ju högre gradantalet är desto viktigare är det att hålla munnen stängd. Så är det naturligtvis inte. Ett förtroende är ett förtroende och ska så förbli.
"Jag säger det här bara till dig för jag litar på dig." Precis. Jag litar på dig.

Nu har vi blivit utvalda maken och jag. En stor hemlighet bär vi på. Som vi pratar om. Varje dag. Med varandra. Det är så spännande att jag vill berätta för alla jag möter. Men det gör jag inte. För det är hemligt!

Fritid och En dag i mitt liv



Det har varit en livlig diskussion på det sociala mediet om huruvida mor-och farföräldrar vill eller bör vara barnvakt åt sina barnbarn. Åsikterna är lika många som det finns barnbarn i vårt land.
Jag kan endast orda i egen sak omkring ämnet och anser att var och en ska göra som de själva vill.

Många som har barnbarn är aktiva i yrkeslivet. När helgen kommer är fritiden viktig. En fritid utan ansvar. Så var det lite när jag själv jobbade. Det jag inte hann med på grund av arbetet fick jag ta igen när det blev vilodag. Som sällan blev till just en vilodag i ordets rätta bemärkelse. Men en sak hann jag alltid med och det var barnbarnen.

Jag ser på mina egna barn. Förundras över att de nu själva är föräldrar. De var ju nyss små! Vart tog tiden vägen? Hur är det möjligt att de blivit så stora och trätt in i egna föräldraroller. Det var under en sådan fundering som jag kom på det. "En dag av mitt liv." Tanken slog ner som en blixt. "En dag av mitt liv." Den dagen måste jag ta till vara på. För den dagen kommer aldrig tillbaka.

Vad jag vill fylla den dagen i mitt liv med blev plötsligt väldigt enkel. Barnbarnen, så klart. En sorts tillbakagång till när våra barn var små. Fast nu helt utan föräldraansvar. Bara götta mig i det som är trevligt. Barnbarnen har en stor del i att vi sålde vårt företag. De är "En dag i mitt liv." Den dagen tänker jag banne mig ta väl vara på. Snart är de vuxna, hoppas bara att jag får hänga med ett bra tag till.

Det är varken besvärligt eller inskränker på min fritid att ha förmånen att umgås med de här små människorna. Det är även ett förtroende föräldrarna ger,  att låta oss helt på egen hand få ha det här umgänget.

Nu finns tiden att kliva upp halv sex på morgonen för att åka till dagis och titta på pyttisarnas Luciatåg. Vi får sova morgonen där på. Nu finns tiden att soffhänga framför en animerad film och sno chips ur barnbarnens skålar medan föräldrarna är på julfest med jobbet.  Nu finns tiden att vara behjälplig med lämning och hämtning på dags. Nu finns tiden att bara finnas där när det behövs.

När vi öppnar ytterdörrarna till familjernas hem och stortvillingarna, småtvillingarna och deras storasyster kommer springande mot oss känner jag så starkt  att "En dag i mitt liv" är en väldigt värdefull dag. Tror också att det är en värdefull dag även för små människor som är på väg att växa upp till sina egna vuxenliv. Jag tror de kommer att minnas.

Så finns det de som har andra värderingar i livet än att barnvakta barnbarn.  Det är var och ens egna val.

Det finns även föräldrar som väljer att hålla mor-och farföräldrar på avstånd från barnbarnen av olika anledning.  De barnen kommer inte att minnas när de blir vuxna, de barnen kommer istället en dag att undra.....

lördag 13 december 2014

Pocketböcker och angripet sväljorgan



Jag klev in i pocketbokhandeln. Tittade ut över hyllmeter av böcker, i min smak både läsvärda och mindre intressanta titlar. Kanske kunde jag passa på att fylla upp en kasse med billiga böcker när jag ändå var där fast i tjänstens vägnar.

Kan hända att jag råkar ut för en liten förkylning, då kan det vara bra att ha lite litteratur som lindring.
Nu låter dock förkylningen vänta på sig. I alla fall för min egen del. Runt omkring mig hostas det. Det snoras, snörvlas och nyses. Jag går rakt igenom denna bacillhärd utan att den får fäste i min kropp.
Barnbarnens näsor rinner. Jag drar av ett hushållspapper, torkar bort snoret och stoppar pappret i min byxficka. Helt mot reglementet. Glömmer bort mig och återanvänder det snoriga pappret för att torka min egen mun när avsaknaden av servett infinner sig. Också helt mot reglementet.

När jag jobbade som egenföretagare fanns ingen tid för sjukdom. Ändå blev jag sjuk då och då. Önskade få stanna kvar i sängvärmen vilket var en omöjlighet. Blandade febernedsättande piller hej vilt och masade mig iväg till förestående begravningar.

Som barn led jag av ständiga halsflussattacker. När jag blev tonåring beslutade läkaren att karva bort dessa otrevliga halsmandlar som ständigt var fyllda av varprickar. Jag låg med sårig och blödande hals på sjukhuset i en vecka efter ingreppet. Läste Den första kretsen av Aleksandr Solzjenitsyn och åt glass.
Inget blev bättre efter operationen. Halsen fortsatte att spöka dock utan extra plåga av halsmandlar eftersom de avlägsnats och bränts på bål i sjukhusets anvisade plats för amputerade kroppsdelar.
Bacillerna letar sig istället längre ner i sväljorganet och angriper stämbanden. En vecka för omgivningen obegripligt kraxande innan det vänder.

Men nu. Inget tycks bita på mig. Önskar mig ett litet, litet sjukdomstillstånd. Inget allvarligt. Bara en feberhöjning till si så där 37,5 grader. Då känner jag mig sjuk och kan ligga till sängs. Nu när jag har tid och allt. Låta maken värma fryst ärtsoppa och servera mig på sängkanten. Känna på min panna och konstatera att jag måste ligga kvar i alla fall ett dygn till. Ta för mig ur traven med böcker och låta tiden gå vart den vill.

Frisk och välmående fortsätter jag torka snor från barnbarnens näsor när vi träffas. I ärlighetens namn är det väl något att vara tacksam för. Ont i halsen är inget att stå efter. Egentligen....


torsdag 11 december 2014

Små piller, en halt höna, en liten groda och trötta bin


Vi har stundom funderat på att skaffa oss ett husdjur. Kanske en katt eftersom vi har haft det tidigare och har en viss vana av dessa trevliga djur. Men så kommer ansvarstankarna. Ett djur måste skötas om på bästa tänkbara sätt, kan inte lämnas ensam hemma under en längre tid och så blir de sjuka. Så sjuka att de till och med dör eller måste avlivas. Djuret är en del av familjen och sorgen blir smärtsam och tung. Därför har vi beslutat att det duger bra med lånehunden vi har.

Veterinärkostnader är dessutom väldigt dyra om man nu inte varit ordningsam och skaffat en djurförsäkring vilket varje djurägare bör göra. Men igår fick jag lära mig att det finns alternativa metoder istället för att kontakta en veterinär om olyckan varit framme eller sjukdomar slår till.

Djurhomeopati där det endast används pyttesmå piller tillverkat av växtdelar och mineraler. Homeopaten lovade att även stora hästar kan behandlas med goda resultat. Hundar och katter som drabbats av sorg eller är skotträdda kan få naturmedel för att bli glada och nöjda vilket även bidrar till glada och nöjda djurägare.

Höns som plötsligt börjar halta eller en liten groda som tappat matlusten kan söka hjälp hos homeopaten. Hönsbenet blir brukbart och grodan börjar snaska i sig myggor och larver igen.

Det som imponerade mest på mig var nog bisamhället där bina tröttnade på att städa inne i sin kupa. Lorten grodde och yngelrötan var ett faktum. Homeopaten läste i sin enorma homeopatmedelhandbok. Bläddrade och lade pannan i djupa veck. Lösningen på problemet hette Sulfur kom hon på efter idogt studerande i boken.
Ett helt fantastiskt medel som bina gladeligen lapade i sig och strax där på återkom energin och kupan blev extremt noggrant städat.

Jag frågade om Sulfur även hade effekt på människan. Jodå garanterade homeopaten. Hon hade själv sett dess effektivitet. En sårskadad lantbrukare smetade på lite sulfur på sitt sår och som genom ett under lämnade han ladugårdsbacken. Gick in till sin gumma och till hennes stora förvåning och eventuella bestörtning lyfte bonden ut dammsugaren ur städskåpet och satte igång med storstädning.Vilket aldrig tidigare hänt. Kan jag våga mig på en gissning att gumman därefter alltid blandar i sulfur i makens morgongröt utan att han märker något?

"Ge mig lite sulfur" tänkte jag i morse när jag hälsade dammråttorna god morgon. De kurade ihop sig i hörnen och hoppades på att få vara ifred ett tag till. Det såg jag med tydlig skärpa. Vilket de kan få vara. I alla fall fram till jul. Då måste jag städa, med eller utan sulfur!


tisdag 9 december 2014

Ransoneringskort och gamla fiskben



"Varsegod ta nu en lussekatt och pepparkaka, ta för dig ordentligt!"

Det var varmt i det hemtrevliga köket. En tomtegubbe som rökte pipa plirade från fönsterbrädet rakt ut i luften med sina stela porslinsögon. Han såg både sträng och snäll ut på en och samma gång.

"Tomten var rent livsfarlig och jag var fruktansvärt rädd för honom när jag var liten" sa mannen som satt mitt emot mig vid köksbordet och hans fru log.

Mannen var gammal. Det var hans fru också. De har upplevt mycket genom sin gemensamma vandring sedan unga år. Ett par som nog aldrig funderat på att separera och leva var sitt liv. Verkade det som i alla fall. Det kan jag egentligen inte veta så noga, iget man talar om så där i största allmänhet.

Mannen berättade att när han var grabb så bodde han tillsammans med sina föräldrar och fem syskon i en stuga på kullens topp medan älven ringlade sig mörk och svart bakom huset. Ett rum och kök. Det gick bra det också. De fick plats och kunde sova gott om nätterna.
"Hur då?" tänkte jag.

Mamman handlade på ransoneringskort berättade han. Blev inte mycket till julmat på julbordet. Men det räckte bra. De fick det de behövde.
"Vad då?" tänkte jag.

Julens höjdpunkt var lutfisken. Den som mamman lutade själv och kokade vit och fin på julafton.
"Usch!" tänkte jag.

Men det bästa av allt var lekarna barnen lekte med lutfiskens gamla ben. Roliga spel och fina halsband dög benen bra till.
"????" tänkte jag.

Vi åt våra lussekatter och jag märkte att mannens tankar for iväg. Bakåt. Till den tiden då hans mamma plockade ihop ransoneringskorten. När jultomten bankade på dörren och sex små förskrämda barn satt tysta och stilla. På lutfisken och de gamla fiskbenen.

Just nu är det mycket reklam på tv. Julinspirerade. Affärerna spelar julmusik.
"Bjällerklang, bjällerklang hördes dingelidong."

Mitt ICA-kort är laddat med juliga erbjudanden. Lutfisken ligger omsvept i sitt plasthölje i kyldisken. Vit, fin och benlös.


måndag 8 december 2014

En utsträckt hand och några dödssynder



Det talas i dessa tider om utsträckta händer som ingen vill fatta taget om. Även utsträckta händer som ingen vill lägga något i. Det är varken ett givande eller tagande. Men så har det antagligen alltid varit i alla tider. Inte bara nu. När vi har det som bäst. Eller har vi inte det? Får väl se vad statistiken visar över årets julklappsinköp. Om den slår alla rekord även i år.

Idag har jag rörts i hjärtat av en utsträckt hand. Grannens stora näve med lite ost. Småfåglarna flockades men väntade snällt in sin tur. Sittande i rad på äppelträdets grenar. När den första fågeln lämnade handen kom nästa dit. Kan inte begripa mannens tålamod innan fåglarna funnit sin tillit och försäkrat sig om att handen förblir öppen. Att den inte sluter sig i ett hårt grepp om den lilla kroppen.

Tänk om vi liksom småfåglarna kunde känna sådan tillit till varandra. Att händerna hålls öppna, med handflatan upp. Vänligt och inbjudande till både samtal och gemenskap.

Läste en artikel om Stefan Einhorn och De nya dödssynderna.Det finns de gamla klassiska synderna men har tillkommit mer nya och moderna. Inte så konstigt egentligen. Vi har ändrats sedan 400-talet.

Einhorn har sina egna tolkningar till dödssynderna det har vi väl alla utifrån våra livshändelser.
Tänker jag på tillit så ligger falskhet högst på skalan av dödssynd i min värld. Ljuga lite lagom mycket gör vi, varje dag och vid varje samtal. Som skydd och överlevnad. Under en tidsperiod av tio minuter sägs det att vi kommer med många små lögner. Förbättrar saker, förskönar och gör oss lite mer märkvärdiga än vad vi är.

Människor som hävdar att de är allt igenom raka och ärliga har jag personligen en aning svårt för. Människor som ger raka besked. Så raka att det blir katastrofalt för mottagaren. Lämnar kvar det raka beskedet utan att förstå att det kan bli konsekvenser. För är man rak i allt och mot alla måste man vara beredd på en fortsättning. Kan vara nog så krävande eftersom då måste båda parter vara raka och ärliga. Det krävs av båda att få sina röster hörda. Oftast är det den starkaste som vinner.

Girighet har jag även svårt för. Att samla i ladorna och se till att inte stänga dörrarna ordentligt. Låta den som inte har möjlighet att vara en lika nitisk samlare stå utanför med förhoppning att avundsjukan ska slå rot. Se till att visa upp sig och allt materiellt samlande.

Lagom är bäst. Med både det ena och det andra.

Säger jag rakt och ärligt!


söndag 7 december 2014

Vattendroppar och tomtederby i Karlstad


Trodde i morse att vi skulle få påhälsning av solen. Himlen bakom vår stuga var alldeles mörkrosa, så där som den blir när solen försöker tränga sig igenom molnbanken. Läge för en lång promenad efter frukost. Dock försvann det rosa och allt blev som vanligt grått. Regnet strilade ner och på trädgårdsbuskarnas grenar bildades tunga droppar som hängde kvar en liten stund innan de släppte taget och hamnade i gräsmattan. Nästan som på våren. Fast i december.

Det blev en innedag. Kaffe och pepparkaka. Sittande i var sin fåtölj vid den lilla runda bordet. Ljusstaken med tomteflickan tänd och lågan fladdrade lagom mycket.

Kvalitetstid kallas det för. Att må bra och göra det som gör att man mår bra.

Det finns faktiskt en app för föräldrar till hjälp att säkra kvalitetstiden med barnen. UNICEF Play Timer heter den. Barnet kan själv låsa föräldrarnas telefon med hjälp av ansiktsigenkänning. Det ger möjligt för föräldern att styra över sin fritid och umgås med sina barn utan att hela tiden bli störd av andra vuxna som vill störa. Vill föräldern ändå bli störd, om det är svårt att låta bli mobiltelefonen under kvalitetstiden, måste barnet ha vänligheten att sätta mobilen framför sitt ansikte om den ska låsas upp.

Undrar hur många konflikter det blir mellan barn och föräldrar som laddat ner appen. Under kvalitetstiden alltså.
Mitt i en trevlig lek eller sagostund eller legobyggande eller vad föräldrar gör med sina barn nu för tiden, tv-spel kanske, så måste föräldern kolla sin mobil och ungen nekar. Gömmer ansiktet i händerna och blåvägrar. Då blir mobilen låst och föräldern måste fortsätta med sitt och barnets kvalitetstid.

När jag var liten flicka fanns inte den möjligheten. Att med hjälp av en app umgås med sina barn. Inte när våra barn var små heller för den delen. Vi klarade av det ändå. Tror inte att ordet kvalitetstid var uppfunnet heller. Vi var bara tillsammans utan att det hette något speciellt.

Däremot kunde jag ha önskat att det fanns en avstängningsapp om jag vetat vad det var för något när jag var liten. Då när pappa ville att vi skulle åka på annandagsbandy i Karlstad. . Rödtomtarna mötte Blåtomtarna i Tomtederbyt. Jag frös, längtade hem och tyckte det var fruktansvärt tråkigt samt omöjligt att försöka följa  den lilla orange bollens färd över isen.  De vuxna hade den förmågan och skrek i högan sky när någon tomte gjorde mål. Bandy var och är en förfärligt tråkig lagsport, det enda som roade var varmkorv från korvgubbens blanka låda och färden hem när hela spektaklet äntligen tog slut.

Mamma följde aldrig med på tomtederby i Karlstad. Hon höll sig hemma och njöt av kvalitetstiden tillsammans med något bra radioprogram och nybryggt kaffe. Pappa brukade refererade perioderna och slutresultatet för mamma och vilket humör han var på berodde helt och hållet på vilka tomtar   som stod för flest inprickade bollar i målet.


lördag 6 december 2014

Grillad korv och stekta äpplen


Vissa dagar är så där skönt kravlösa. Inga måsten eller direkta åtaganden. Se till att hyfsa till sig lite innan frukost, dra på sig några klädtrasor och sedan låta timmarna vandra åt vilket håll de vill.

Precis en sådan dag har det varit idag. Välbehövligt även om jag nu för tiden inte har en massa tider att passa.

Ryggsäck med grillkorv, bröd, termos med hett vatten, äppeldricka och
O´boypulver. Stortvillingarna i kärran och rakt ut i skogen med allt. Lånehunden som för dagen inte var någon lånehund utan hund till hennes rättmätiga ägare struttade bredvid, upprymd över att alla var samlade kring henne i hennes hundliv. Barnen lika glada över föräldratid och farföräldrarnas medverkan i friluftsarrangemanget.

Att grilla korv ger en mycket social samhörighet. Elden ska få fart för att sedan slockna och ge glöden den rätta grilltemperaturen. Grillpinnar ska tillverkas och korven förhoppningsvis hänga kvar på pinnen under hela processen. Bli lagom grillad, inte rå men inte heller svart. Det pratas omkring korven. Glädjeämnen, vedermödor och korvens genomgrillningsnivå.

Korv grillad ute i skogen smakar dessutom annorlunda än korv grillad i en korvkiosk. Inte heller gör det så mycket om man skulle råka tappa den på marken. Bara att peta bort barr och mossa. Tappar man den däremot på gatan utanför korvkiosken infinner sig känslan att den borde åka direkt i papperskorgen.

Efter några timmar var korven slut. Likaså dryckerna och elden slocknat helt. Vi pussade barnbarnen, kramade föräldrarna och klappade hunden. Skildes åt och begav oss hem till våra respektive hem.

Drog av långkalsongerna, stoppade vantar och mössor i den för dessa persedlars avsedda plats. Andra långbyxor som inte doftade grillkorvsrök, bytte från att vara farmor och farfar till att bli mormor och morfar och for hem till småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar. Och hunden Sigge som aldrig kommer att bli vår lånehund utan tillhör den arbetande skaran av ledarhundar och har en stark tillhörighet med sin synskadade matte och ingen annan.
Där väntade stekta äpplen. Vaniljsås och varmt te.

Alla dagar är bra dagar men vissa dagar än bättre än de som är bra.

fredag 5 december 2014

Cafébesök och en aktiv vulkan



Vi besöker ofta vårt lilla café i Skärblacka. På förmiddagarna är det oftast fyllt med människor som grupperar sig runt borden med varma drycker och smaskiga bakverk. Någon kanske sitter ensam och bläddrar i dagens tidning eller väntar på att tiden ska gå innan det är dags för besök hos optikern på andra sidan gatan. Eller att apoteket ska öppna.

I går var jag där som caféets enda gäst. Klockan var en timma före stängningsdags. Ägarinnan syntes inte till, hon gjorde sig antagligen klar hemma hos sig själv för några timmars sömn innan det åter var dags att, när vi sover som bäst, kliva upp för att i nattens mörker baka bullar och kakor som vi  andra sedan får njuta av,

Jag väntade på en man som jag skulle intervjua. Det var lugnt och stilla omkring mig och jag läppjade på ett stort glas latte. Tänkte på den rådande situationen som nu uppstått i vårt land. Tänkte på hur det ska bli.
Hur människor kommer att rösta i mars nästa år. Kommer regeringen sitta kvar eller får vi den gamla tillbaka. Blir SD ännu starkare än nu.....

Våra dagar är lugna och utan några egentliga större störningar för oss som privatpersoner. Vi lever i ett land förskonat från krig och katastrofer. Hur länge kommer det att få vara så? Kommer vi för alltid att leva i en skyddad sfär?

Det var just katastrofer intervjun skulle handla om. Vem kommer hjälpa oss i ett skarpt läge? Ett läge där vi alla behöver varandra, oavsett nationalitet och var vi kommer ifrån. Oavsett vad vi tycker om varandra och varandras åsikter. Kanske en katastrof får oss att gräva ner stridsyxorna och ta hand om varandra utan att tänka på vårt ego.
"Typiskt att det ska behövas en katastrof för att få till en förändring" tänkte jag irriterat.

Mannen kom och pratade katastrof rakt in i min inspelningsapparatur. I mitt glas fanns bara kvar lite mjölkskum blandat med kaffe innanför glasets rundade kant.

Han berättade bland annat att han varit med och samordnat det praktiska runt händelsen då vulkanen Eyjafallajökull hade sitt utbrott på Island. Precis då skulle vi flyga till London. Det var osäkert om planet skulle lyfta och vi lyssnade otåligt och spänt på nyheterna. Den vulkaniska askan spred sig över Europa. Risken var överhängande att den skulle leta sig in med sina små partiklar i flygplanens motorer så all flygtrafik stod stilla i väntan på besked.

I egen sak inte något katastrofläge. Katastrofalt för flygbolagens ekonomi och för de boende på Island. Att få sina hem fyllda med aska kan inte vara en angenäm upplevelse. Men det rörde inte mig, jag ville bara åka till London och driva omkring på stadens gator tillsammans med några av mina familjemedlemmar.

Värre katastrofer har ägt rum. Estonia. Tsunamin. Människor som på ett eller annat sätt stod oss nära.
Där svenskar var inblandade. Efter Tjernobylolyckan kunde vissa delar av vårt land inte plocka bär eller äta vilt kött. Hur situationen var och skulle bli där låg ju så långt borta. Hemskt, men inte här.

Vi som inte personligen varit nära hemska upplevelser har så svårt att förstå. Vi som inte upplevt krig och svält. Död och olycka.

Jag förde pekfingret runt kaffe-och mjölkskummet på glasets insida. Slickade sedan av fingret och fortsatte intervjun med mannen från krisledningsutskottet i Norrköpings kommun.

"Vilken tur att den där vulkanen lugnade ner sig den gången så vi kom till London som planerat" tänkte jag medan inspelningsapparaten surrade och fångade upp mannens röst.


onsdag 3 december 2014

En ensam bellis och kung Zlatan



Det har varit under nollstrecket några mornar nu. "Den är här nu vintern" har vi sagt till varandra. Rimfrost på grenarna och vitglittrande gräsmattor.

I morse var det åter plusgrader, bra tyckte jag som varit transportör av stortvillingarna in till deras dagis. Ingen kall bil åt små barn.

När jag kom tillbaka hem upptäckte jag en ensam bellis i gräsmattan. Envist hade den pressat sig upp ur jorden och en aning slokande såg den förfärligt ensam och tragisk ut. Behöver den egentligen inte göra eftersom kaprifolen också blommar efter husväggen.

December månad. En märklig månad i många avseenden. Inte enbart för att den är grön och mild när den borde vara kall och vit. Men det är i december allt händer. Mycket i negativ riktning. Före jul, då blir folk arbetslösa, företag varslar, lägger ner eller omorganiserar. Varför just i december undrar jag?! Det kanske inte är så, det sker mest hela tiden något eländigt men denna julmånad ska ju vara en trevlig månad och då kanske det blir mer påtagligt när något dramatiskt händer.

Och dramatiskt är det just nu. Värre än värst. Hela Sverige är i gungning. De enda som är nöjda är antagligen Sverigedemokraterna och deras väljare. Missnöjespartiet har dragit med sig hela befolkningen i missnöjet. Dock utan förvåning. Vad hade vi väntat oss?

Drottning Silvia har dessutom ont i magen. Hon får skicka sin gubbe på de inbokade franska aktiviteterna. Kanske kan hon deltaga i kvällens middag. Rostat bröd och te är lämplig föda att försöka sig på att peta i sig lite av. Hoppas bara hon inte smittat kung Zlatan! Han som gett vår drottning ett hedervärt uppdrag. Att ta hand om Sverige tills dess han återvänt hem från Paris. Drottningen kiknade av skratt medan hennes man drog lite på smilbanden och var mest intresserad av den franska fotbollsarenans storlek. Vi har ju så olika värderingar om saker och dess betydelser här i livet, vi människor.

Han har helt rätt den där Zlatan, någon måste verkligen ta hand om Sverige. Om det är han själv eller vår drottning som ska göra det är den stora frågan.....

tisdag 2 december 2014

Att flyga högt och landa som spridda skurar



Det är något visst med att planera in en resa och komma bort från verkligheten under någon vecka. Sätta sig tillrätta i flygplansstolen, lämna kylan och efter några timmar kliva ut och känna varma vindar fläkta i ansiktet.

Vi har vår semesterresa bakom oss och får vänta ett par månader innan vi ger oss ut på nästa tillsammans med barn och barnbarn i samband med min högtidsdag.

Även våra småfåglar tar till flykten när vintern närmar sig. De som är kvar matar vi med nötter och frön. Jag brukar sitta och se på dessa flygfän, hur de som står högst i rang motar undan de lägre stående för att sedan fly för sia liv när de stora skatorna kommer och lägger beslag på maten. Jag har funderat lite över det här med fågelmatning. Insett att jag kommit upp i den åldern då jag uppskattar småfåglars liv kring en foderautomat. Det är antagligen ett ålderstecken på att jag är en tant.

Det jag hittills funderat mindre över är att det även finns flyttfåglar i andra länder. De lever tydligen ett mer dramatiskt och farofyllt liv än våra steglitser, blåmesar, talgoxar och gråsparvar som endast har skatorna att fly ifrån. I alla fall om arten heter Kragtrapp och häckar i östra delen av Nildalen, Arabiska halvön eller Kina och ska flytta till värmen i delar av Mellan Östern eller Iran. Då kan den stackars fågeln bli stämplad som terrorist, nedskjuten och landa tungt som spridda skurar.

Den afghanska polisen är säker på sin sak. Fågeln var en bombfågel, utrustad med sprängmedel ämnat för bombangrepp. Lika bra att avfyra skott mot den och eliminera fågeln illa kvickt. Våra svenska ornitologer avfärdar dock att Kragtrappen skulle vara någon bombfågel skapad av människans ondska. Fågeln hade en GPS-sändare för att en fågelskyddsgrupp skulle hålla ordning på den. Inget annat.

Jag blir mer och mer häpen över mänskligheten. Och upprörd. Vart har fredsduvan tagit vägen? Helt säkert utrotad. Måste man alltid utgå från att vi vill varandra illa? Så till den milda grad att människor tror att vi ska ta livet av varandra genom att montera bomber på flyttfåglar.

Nu är dock tanken väckt. Det är bara att spinna vidare på idén. Problemet blir väl i alla fall att försöka få fågeln att flyga dit där det ska bombas. Tänk om den plötsligt vänder och släpper bomben över eget land!

Men det är väl som med alla elakheter. Det faller oftast tillbaka på den som släppt elakheten. För så brukar det bli. Oavsett om det gäller bomber monterade på fåglar eller verbala inbördes krig.

Ingen regering har vi heller. Bara nästan en regering. I alla fall till i morgon. Hur ska det gå med allt undrar jag....??!!


måndag 1 december 2014

Asfaltsanläggare och svarta händer



Det var vitt ute på gräsmattan när jag tittade ut i morse. Log för mig själv. Inga bekymmer med att skrapa bilens rutor. Jag kan lugnt stanna hemma utan att bege mig ut och halka omkring på den frusna asfalten. Visserligen är bilens sandaler utbytta mot grova sulor och med rätt hastighet borde jag klara av en bilresa helskinnad och utan plåtskador, men ändå.

Vad gör egentligen asfaltsläggarna om vintern? Då är de är i alla fall osynliga på vägarna. Kanske jobbar de extra som snöröjare, men om det inte faller någon snö att röja?!

När jag var lite fanns i mina planer att bli asfalterare. Tyckte det verkade som ett trevligt jobb. När de dök upp på samhällets gator fanns även jag på plats. De skrek på mig att hålla mig undan men jag drogs som en fluga till sockerdricka. Sög in doften av varm asfalt och klafsade omkring i tjäran. Mamma var lika arg som de asfalterande gubbarna och gnuggade frenetiskt mina skor rena när jag kom hem från dagens studiebesök.

En eftermiddag när de trötta asfalterande arbetarna tagit kvällen tog jag med mig grannpojken så även han skulle få bekanta sig med mitt framtida yrke. Hans intresse var dock svalt men en kvarglömd hink tjära lockade till sig hans nyfikenhet.

Istället för att leka asfaltsanläggare menade pojken att det gick lika bra eller ännu bättre att leka "svarta handen." Vad det var för lek visste jag inte men blev snart nog involverad i de svarta händernas leverne. Det var bara att doppa ner våra små nävar i tjärhinken sen var det klart att sätta igång.

Något sa mig att jag inte var hågad på att omvandla mina händer till svart så jag fick tillstånd på min begäran att vara "vita handen" det behövdes såna också försäkrade pojken och körde glatt ner sina händer i burken.

Vi lekte ända till det blev dags att bege  oss hemåt. Sen var det definitivt slut på det roliga. I alla fall för "svarta handens" del. Och hans moder bör jag kanske tillägga. Hon hade högljudda, arga och helt oförstående synpunkter på sonens val av lekar.

Vi växte upp, grannpojken och jag. Gick åt var sitt håll. Planerade vår framtid. Jag tänkte satsa på att söka mig som sockerrörsarbetare i Cuba istället för asfaltsarbetare. Det blev inget av någondera. Lika bra var väl det.