Summa sidvisningar

torsdag 10 mars 2016

Kaptenen på skutan och lagom fart i vagnen


Dimman ligger tät över Glan. Jag hade hoppats på solsken, men av det blir det tydligen intet. Om det inte spricker upp under eftermiddagen vill säga. Bäst att jag tar med mig solglasögonen som en säkerhetsåtgärd då jag beger mig ut på vägarna om ett par timmar. Vårvädret är nyckfullt.

Det blåser förändringarnas vindar över Svea Rike. Vår karta ritas om och ombildningar sker. Vi östgötar ska samsas med smålänningarna vad det lider och många oroas säkert över att bli indragen i en storregion.
Styrande politiker ger lugnande besked. Allt kommer att bli så mycket bättre, både med sjukvården och det kamerala.
Landshövdingarna har även de anledning att darra på manschetterna. Många av deras poster kommer att skrotas och de får packa ihop sitt bohag och flytta ut ur residensen.

Och vem kommer att bli kaptener ombord på de regionala skutorna?

Dock försäkrar samtliga inblandade parter som styr över vårt land att i processen finns ödmjukhet och god insyn som en grundläggande mixtur där viktiga strukturändringar kommer att gagna likvärdigheten över hela vårt land.
Det låter fint på ett skrivet papper men kanske inte är lika enkelt i praktiken.

Idag är det för övrigt exakt ett år sedan maken och jag tog med oss barn och barnbarn och lyfte från marken för att tillbringa några dagar tillsammans i varmare klimat.
Mycket har hänt sedan dess och mycket finns att vänta. Både privat och i världen.

För min del har jag börjat varva ner på mina åtaganden. Kände att hjulet plötsligt snurrade snabbare än vad jag hann med. Det var inte riktigt så jag hade tänkt spendera min lediga tid efter det att vi sålde vårt företag. Märkligt hur lätt det är att dras med, inte orka stå emot, säga stopp och belägg. Antagligen ligger det i min natur, ständigt på språng, helst med så många glödgade järn i elden som möjligt.
Nu har jag bestämt mig att endast göra det jag själv finner förnöjsamt. Åka till Ljusfallshammar och träffa miljövänliga bönder exempelvis. Vara tillsammans med barnbarnen så mycket som möjligt är ett annan exempel som jag prioriterar högst.
Det tredje exemplet, som är ett konstaterande, är att åka till Kolmården och fika hos Berit. Att säja ja till en inbjudan om att få komma och äta kakor utan att först behöva titta i almanackan är ett privilegium.

Livet är som en berg-och dalbana. Ibland går det upp, ibland går det ner och jag känner en barnslig förtjusning när fartvinden rufsar om min kalufs. Men jag vill inte ramla ur vagnen och slå mig. Därmed kommer jag hädanefter att åka berg-och dalbana i lagom läskig fart.