Summa sidvisningar

tisdag 17 januari 2017

Barry och en värdig vinnare


Som barn önskade jag mig hett och innerligt en hund. Tjatade och gnatade på mina föräldrar. Någon hund blev det aldrig men önskan om ett husdjur svalnade inte. Därmed införskaffade jag på egen hand små djur som var allt från spottstritar, grodyngel och spindlar till skogsmöss, vandrande pinnar och marsvin, vilka jag höll vid liv efter bästa förmåga.
Marsvinet hette Molly och blev ett arvegods till mamma och pappa då intresset svalnade och annat tog vid.
Pappa dristade sig till att köpa ytterligare ett marsvin, denna gången en hane med den påföljd att plötsligt stod de där med en utökad marsvinsfamilj. Vilket inte var varken mitt påfund eller ansvar.

Däremot fick jag som ung flicka en hundbok ur serien Djurböcker för ungdom, B. Wahlströms Bokförlag.
Boken var skriven år 1953 av författaren Uno Modin och var en berättelse om sankt bernhardshunden Barry.
Anledningen till att denna rafflande berättelse i bokform hamnade i min hand var ett premium där jag blivit framröstat av mina klasskamrater som Bästa kamrat.
Boken finns ännu i min ägo. Gulnande blad med åtta illustrationer och slitna pärmar.

Minnet lever kvar. Hur vi med nervös förväntan satt i skolans aula och väntade på utdelningen av detta ärofyllda premium. Viskade till varandra om vem av oss den lyckliga kunde tänkas vara.
När mitt namn ropades upp och läraren läste upp att utslaget var enhälligt knottrade sig huden på mina smala armar och med en djup nigning tog jag tacksamt emot boken om Barry.

Ingen på skolan motsatte sig mitt pris. Lyckönskningarna haglade och jag kan än idag känna glädjen över att just jag röstats fram.
Det var före internets och de sociala mediernas tid. Jag kan väl tänka mig att en och annan grymtade över att jag inte var en värdig vinnare. Att någon annan egentligen skulle ha stått där uppe på aulans scen och mottagit folkets jubel. Men det var inget som nådde mina öron och jag har gått genom livet med den förvissningen om att jag var den årgångens absolut Bästa kamrat.

Idag fylls alla tänkbara medier med åsikter om att fel kandidat vann Jerringpriset. Förakt, glåpord och hån mot både person och ridsporten pyser ut från alla håll och kanter. Peder Fredricson ser dock glad ut på samtliga publicerade bilder.
Men känner han sig glad inombords? funderar jag och hoppas att han har ett starkt psyke.
För det kan inte vara roligt att vinna ett minst lika ärofyllt pris som jag en gång mottog utan att dela få glädjen med alla.
Det talas om skandal, en röstkupp, ett dåligt skämt och noll idrottsprestation.

Men det faktum att Fredricson fick flest röster av svenska folket kvarstår. Då är det inte mer än rätt att den som fått flest röster vinner.

Grattis till vinsten Peder Fredricson!