torsdag 23 mars 2017

Vilse i Eskilstuna och Oksanens sko


Väskan är uppackad. Lakritspiporna instuvade i skafferiet. Nu blir det till att ta en stilla lakritsrök när andan faller på.

Via Katrineholm, Eskilstuna, Strängnäs och Södertälje tog vi oss med buss till Värtahamnen, dottern och jag.
Det blev en minst sagt dramatisk färd då den ordinarie busschauffören insjuknat och ersatts med en göteborgare.
I Eskilstuna körde vi vilse. Under en halvtimma fick vi se staden och när Nina Prenker Hår & Inspiration  på Köpmangatan uppenbarade sig utanför bussrutan vid fem tillfällen började jag förlora hoppet om att komma till huvudstaden.
Inte gjorde det saken bättre att passagerarna ilsknade till. Det uppstod en upprorisk stämning i bussen varpå flertalet resenärer travade fram till chauffören enkom för att ge honom en utskällning.
En dam ringde till och med hem till sin make. Upprepade ideligen att detta var en stor skandal och på hennes belåtna min syntes att hon fick medhåll genom luren.

Chauffören rattade sin buss, backade in på smala gator för att ta sig vidare på en ny möjlig gata i stadskärnan. Bara för att genast inse att det var fel gata han satsat på efter väl utförd backning av ekipaget. Hans körförmåga fanns det inget att klaga över.
Efter viss assistens av en medresande pensionerad busschaufför som insett att han borde rycka in tog vi oss ut ur Eskilstuna och jag försökte lugna de närmaste medpassagerarna. Det är inte att begära att en busschaufför från Göteborg ska hitta rätt väg genom en sådan ansenligt stor stad som Eskilstuna.
Ty vad är avenyn mot Köpmangatan?!
För säkerhets skull körde vår vid det här laget missmodiga chaufför vilse i Södertälje också varpå vi även fick bekanta oss lite närmare med den orten.

Vi hann dock med båten och författarföreläsningarna kunde starta. Tunga namn och kända författare. Det mest spektakulära under hela den litterära båtresan resan var Sofi Oksanen och hennes skor. Ja hela hennes uppenbarelse var spektakulär om jag ska vara helt ärlig.

På kvällen köpte dottern och jag oss var sin drink. Slog oss ner i salongen och lät oss underhållas av Rikard Wolff på scenen. Gammal och grå men ändå vid ganska god vigör framförde han sångerna allt medan en tanig pianist med bravur hamrade på tangenterna.
Plötsligt dök det upp en tant. Hon hade en käpp i handen men vilken hon började attackera min ryggsäck. Hon sneglade på våra urdruckna glas där endast en skiva lime skvalpade runt i den kvarvarande isen som börjat smälta.
Hon anklagade mig för att ha stulit hennes andra käpp. Dessutom druckit ur hennes glas. Försiktigt och med oändligt tålamod övertygade jag henne om att jag varken var en käpptjuv eller nyttjar andras drinkar. Att jag på hederligt vis gjort rätt för mig.

Min förnärmelse över anklagelserna lade sig då jag fick en liten stund på tu man hand med Fredrik Lindström. Han var mild och vän, tvärt emot vad jag tidigare trott. Inte ett spår av hans till synes lite burdusa yttre visades och han log mot mig och min kamera. Liksom de övriga författarna som beredvilligt lät sig fotograferas inför min kommande artikel gällande vår resa.

Två händelserika dagar har dottern och jag fått spenderat tillsammans. En traditionell resa jag tidigare gjort och som längtat efter att göra igen men som av olika anledningar inte blivit av efter fyra års uppehåll.
Jag känner mig tillfreds. Nästa år vid samma tid åker vi åter igen med Litteraturbåten. Traditionen är återupptagen.