lördag 21 januari 2017

Huvudlöss och undangömda texter


Det var tidigt 1980-tal när jag tryckte upp dörren till Nerikes Allehandas lokalredaktion i Degerfors.
Mannen bakom disken sköt upp glasögonen i pannan och granskade sin besökare.
Utanför på trottoaren stod min svärfar. Han hade kört mig i sin gula SAAB som han parkerat på Kronhallens kundparkering.

Idén till besöket på lokalredaktionen var uteslutande min svärfars. Han var frilansade reporter på Karlskoga Tidningar och när det gått upp för honom att även hans sonhustru var lagt åt det skriftlärda hållet föll det honom in att vi skulle bli kollegor. Jag skulle sålunda söka arbete som frilandande reporter.

Mannen bakom lokalredaktionens disk undrade över mitt ärende och jag framförde budskapet.
Har du någon meritlista? frågade mannen.
Nej jag har enkom min svärfar, svarade jag.
Mannen hummade och ställde därefter diverse följdfrågor. Bland annat vad jag hade tänkt mig skriva om och som skulle vara passande i tryck i den anrika tidningen.
Huvudlöss, blev mitt snabba inte helt genomtänkta svar.

Låt gå för det, kan du få ihop en text om huvudlöss så ska jag granska lössen genom lupp, flinade han och satte tillbaka sina glasögon på nästroten.

"Det är på tiden att vi avdramatiserar lusens härjningar och börjar prata mer öppet med varandra om problemet."
Plus en hel del vetenskapliga analyser omkring huvudlöss och råd om en lyckad avlusning blev slutresultatet som till min stora glädje publicerades i tidningen. Min frilansarbana startade där och då. I början en aningen trevande och chefredaktören på lokalredaktionen i Degerfors sände iväg mig på lättare jobb bestående av Gudstjänst i Nysunds bygdegård, Valborgsmässofirande utan brasa och Stort intresse för direktsådd.

Jag hamrade fram texterna på en ålderdomlig skrivmaskin där varje stavfel slutade med att pappret slets ur skrivmaskinsvalsen och kastades i papperskorgen. Ett nytt blankt papper matades in och allt togs om från början.

Maken for in till Karlskoga och kom hem med en sprillans ny, modern och elektrifierad skrivmaskin som dessutom hade en raderingsfunktion.
Skriv, sa maken. Skriv av hjärtans lust!
Så sa han då och så säger han än idag.

Idag inser jag att jag sitter på en guldgruva efter alla år av skrivande om olika människor jag mött och platser jag besökt. Alla artiklar är urklippta och insatta i pärmar. Noggrant daterade med dag, månad och år.
Jag funderar på om jag ska göra något av allt material. Gå vidare med en sorts sammanställning. Eller låta mina utklippta artiklar så småningom möta sitt öde på ortens återvinningsstation där de troligtvis hamnar i containern "brännbart avfall."

Eller så hamnar pärmarna i lådan bredvid min för länge sedan avlidne svärfars pärmar. Undangömda men inte bortglömda.