Summa sidvisningar

måndag 3 oktober 2016

Sökande nervtrådar och väldoftande tvätt


Det är vackert nu. Sprakande höstfärger, solljus och klar luft. Mellan Elsa och Edit ställer vi tillbaka klockan och träder därmed in i vintertiden. Förflyttar oss en timma bakåt i tiden. Som att göra en liten tidsresa.
Det finns de som vägrar ändra visarna på uret. Vi kände en gång en man som vågade vägra och som därav stundom stötte  på problem.
Vi andra som lever i nuet kommer inte släntrande när alla andra gått hem. Vi gör inte tiden till ett problem utan gör som vi blir tillsagda att göra. Flyttar klockan bakåt in i vintertiden och framåt när det ska bli sommar.

Idag är det exakt tre år sedan jag lät kirurgen sätta kniven i mitt lår. Fortfarande har jag känningar av nervtrådar som söker upp varandra för att sammanflätas på ett brännande och smärtfullt sätt.
Tiden läker alla sår men det inkluderar inte nervtrådarnas egna gåtfulla liv.
Smärta kan ta år att bli fri från. Oavsett vilken smärta det än rör sig om. För vissa försvinner aldrig smärtan, den blir en ständig följeslagare som inte lämnar bäraren ifred. Inte minst då det handlar om själsliga sår. Kanske den mest påfrestande smärtan.  Smärtsamma sår som dock kan ge erfarenhet, styrka och formar oss till de vi är. Jag tror att det är viktigt att kunna vara sårbar för att kunna växa i styrka.

Tidigare har jag varit otroligt rädd för allt som har med smärta att göra. Nu är jag enbart rädd för den smärta som andra kan se. Blödande sår, brutna ben och kirurgiska ingrepp.
För ord och angrepp som skulle kunna störa och rumstera om i min själ fruktar jag inte längre. Det svider till ett tag men jag har jobbat upp en strategi där jag kan lägga det åt sidan för att istället koncentrera mig på det som är lustfyllt. Är jag inte viktig i en annan persons liv tränger jag mig inte på för att bli sedd.

Funderade över det under gårdagen när jag kände ett pirr av välbehag över den tid som nu är. Det lilla och anspråkslösa som att ligga raklång bredvid maken på vår bäddade säng och läsa en bra bok mitt på blanka eftermiddagen. Helt kravlöst och med den tid som bara är min egen. Utan några måsten och åtaganden. Ingen större längtan varken bakåt eller framåt. Bara finnas till och njuta i tiden så länge som tiden tillåter mig det.

Ännu kan jag hänga tvätten ute på tork. När jag tar ner textilierna från strecket sticker jag in näsan i frotté och bomull. Drar in doften av nytvättat som torkats i sol och vind. Doften ger mig ett lyckorus mitt i vardagen. Det behövs så lite för att det ska bli så mycket att känna glädje över. Och idag blir det kålpudding till middag. Men kålpuddigen handlar nog mest om tacksamhet. Att ha förmånen att äta sig mätt och leva i trygghet. Inte behöva svältande vara på flykt dit där jag inte är välkommen. Dessutom är jag själsligen smärtfri, Enda smärtan jag känner är på grund av nervtrådarnas fortsatta sökande mot varandra i mitt en gång uppskurna lår.