Summa sidvisningar

torsdag 24 oktober 2013

Eget rum med ateljé


Läste i tidningen att en äldre kvinna i 60-årsåldern blivit rånat utanför en bankomat. Stackars tant tänkte jag och när tanken landat kom jag på att jag själv är en kvinna i snart 60-årsåldern. Alltså en äldre kvinna som kan bli rånad om min uppmärksamhet på omgivningen vid bankomaten sviktar.

När jag var barn arbetade min farfar som vaktmästare på ett ålderdomshem. Jag blev som en liten inventarie där, sprang omkring bland de gamla och antagligen förgyllde jag deras tid med min barnslighet. Tant Hilma i sin rullstol, hon hade polio och levde sina dagar i sin rullande stol som var specialbyggd just för henne. Farbror Alfred som var böjd som en märla och alla de andra som jag glömt namnen på. Jag reflekterade aldrig att dessa åldringar haft ett liv utanför ålderdomshemmets väggar men min pappa gjorde det och har haft en inneboende rädsla att hamna på hemmet. Hans önskan var att få lämna jordelivet innan dess, men till sist blev det oundvikliga ett faktum och ett äldreboende var enda alternativet.

För någon vecka sedan besökte jag ett äldreboende i Norrköping för att skriva en artikel omkring de äldres situation och boende.  På avdelningens gemensamma matsal var bordet dukat för eftermiddagskaffe. Hembakat bröd och brutna servetter. Kvinnor och män samlade och stämningen var god.
Där fanns han som arbetet i hela sitt vuxna liv med att dela ut brev, hans uppgift var att hämta dagens post nere i foajéns postfack. Där fanns kvinnan i den ljusrosa blusen och det fina halsbandet, hon med den vackra sångrösten och som brukade underhålla med sång vid festliga tillfällen. Och så fanns konstnären. Vackra tavlor som skapats vid staffliet och som byttes ut med jämna mellanrum för att ge avdelningen ögonfröjd.
Hans stora önskan var en egen ateljé, som det nu var samsades tavlor och påbörjade alster med hans säng i rummet han hyrde i det kommunala äldreboendet.

Så fanns Janne där, Janne som arbetet i 35 år inom äldrevården och som ansåg att det är världens bästa yrke. Janne som anordnar gubbkvällar med god mat, vin och öl.
Jag blev varm och glad i hela kroppen när jag lämnade den samlade skaran, alla med sina egna uppgifter i vardagen. Uppgifter som ger mening åt det liv som återstår fram till vägs ände. Uppgifter som hjälper till att livet blir så bra som möjligt för den som väntar.

En dag kanske jag också måste stå i bostadskö för min allra sista bostad. När orken inte längre finns kvar. Kanske blir jag då skrämd av att behöva lämna allt det invanda och den trygghet som är skapad omkring mig.
Så var det för vår granne. Han var rädd att lämna sitt hem där han bott i många år. En dag när vintern var som kallast och vi inte var hemma bar inte hans ben längre, mörkret och kylan omslöt honom. Innan morgonens dagsljus kom hittade vi honom i trädgården och han hade fått gått över gränsen helt ensam.
Smärtan och sorgen dröjde sig länge kvar inom oss som en hård klump.

Vi har ett fint och bra omsorgsnät omkring oss när vi blir gamla. Tyvärr blossar då och då misstänksamhet och rädsla upp omkring åldringsvården när det inte sköts på rätt sätt. När kommunens pengar inte räcker till eller när tjänstemän beslutar efter paragrafer och inte efter människors behov. Eller när personer med brist på empati och kunnande ska ansvara för en annan människas liv.

Än så länge är jag en kvinna i snart 60-årsåldern och förhoppningsvis dröjer det 20 år innan jag behöver ställa mig i bostadskö för mitt sista boende. Det får kanske bli ett seniorboende först.......