onsdag 24 augusti 2016

Araknofobi och ett bett i nacken

 Minnesgoda läsare vet att det bor en spindel i vårt badrum. Den gör vad vi tror varken skada eller nytta. Den bara bor där. Bevakar varje rörelse vi gör och räds inte uppkomna dofter.

Men om någon som lider av spindelskräck torde toalettbesöket hos oss bli snabbt avklarat. Själv är jag inte rädd för spindlar, känner inte minsta obehag men häromdagen for det en lätt ilning genom kroppen.
På väg att slänga lite ogräs efter trädgårdsarbetet kände jag att det kröp på´huden i nacken. En snabb strykning med handen och det stack till. Rejält. Något stort ramlade ner på marken och jag petade bland gräset med sekatören. En fet korsspindel hade landat i min nacke, känt sig hotad av min hand och gjorde så som instinkten sa till den att göra. Nämligen bitas.

Allt sedan barnsben har jag hört att just korsspindlar skulle vara av den mer giftiga arten. För att ta det säkra före det osäkra googlade jag vad som egentligen gäller vid bett av en korsspindel. I den händelse att jag skulle behöva uppsöka läkarvården och kanske få en injektion med serum av något slag. Vilket visade sig vara helt obefogat, korsspindlar är fredliga varelser som helst håller sig på sin kant. Undantagsvis om de känner sig hotade. Vilket jag nu fått erfara. Maken som besitter viss läkarkunskap gällande mina blessyrer gjorde en snabb undersökning och fann endast ett litet rött bett. Som på kvällskvisten började klia. Inget mer.

Tidiga mornar är det otroligt mycket spindelnät i vår trädgård. Vackra vävda mönster som förstärks av morgondaggen. Pärlbanden gnistrar i solstrålarna och trädgården blir smått magisk under några timmar. Daggen torkar i solen och spindelnäten syns inte längre.

Huruvida vår badrumsspindel klarar av att väva vackra nät vet vi inget om. Den kan i alla fall göra sig en tråd som den hissar sig upp och ner med. Där dinglar den och viftar sakta med sina långa ben. Ser nästan ut som om den vinkar till sitt husfolk. Inte heller känner den sig hotat och går till attack och hugger. Den bara är. Ensam och smått tragisk kliver den omkring på sina smala ben.

Kanske borde jag släppa ut den i det fria. Instängdhet kan leda till depression. Precis som vi människor känner oss sorgsna och bedrövade då vi väver in oss i ett osynligt nät. De näten glittrar inte vackert utan är svarta och har sega trådar. Ibland går det att på egen hand slita sig loss, ibland måste någon annan vara med och hjälpa till. Nysta upp metervis av nät för att sedan förgöra den hopvirade rullen.

För den som lider av spindelfobi finns ett nytt och modern tillvägagångssätt att bli kvitt sin rädsla. I en virtuell miljö med digitala spindlar. Kanske kan vi själva inom en snar framtid  ladda ner programmet och sitta hemma och bli botade. Allt går ju att ladda ner, från nätet...