Summa sidvisningar

onsdag 20 juni 2018

En överjäst pint och vilsna turister


Om lite mer än en månad är det dags för den traditionsenliga Londonresan dottern och jag gör varje sommar. Vilt och ohämmat har vi kastat oss ut i turistvimlet. Slagit våra lovar runt Big Ben, sökt oss till Covent Garden, stått under Lonon Eye och åkt kanalbåt till Camden Market. Botaniserat bland växterna på Kew Gardens samt shoppat i butikerna på Oxford Street. Precis så som det anstår en äkta turist.

Denna gång har vi dock beslutat oss för att ta oss från Stansted Airport till The English Countryside. Bo några nätter i ett litet gemytligt hotell med spröjsade fönsterrutor. Dricka afternoon tea och bre tjock med lemon curd på nybakade scones. Strosa runt på smala gator, dricka mörkt öl på en av byns kvällsöppna pubar och insupa atmosfären som för tankar och sinnen direkt till Midsomer. Förhoppningsvis utan några inslag av  mord.
Hur hittar jag då en by som motsvarar våra förväntningar? Jo jag googlar. Skriver i textraden "mysig by på den engelska landsbygden". Anmodar datorn att enkom söka på bilder. Och där, exakt det vi söker. Små hus, smala gator, gott om pubar och näringsställen där det säkerligen serveras fish and chips. Som om detta inte vore nog, en flod med överbyggda gamla stenbroar skär genom byn vilket förhöjer den pittoreska stämningen.

Byn är beskaffad med ett bed&breakfast. Jag söker på datum, två nätter och mina förhoppningar om att tillbringa nattlig vila på den engelska landsbygden slår in. Jag bokar och betalar. Allt är förberett.
Berättar för dottern att nu är det bokat och klart. Bara att ge sig iväg när tiden är kommen. Hon tycker det låter förnämligt det hela. Passar samtidigt på att fråga mig var i den engelska landsbygden denna by är belägen.
Något jag helt förbisett, jag vet nämligen inte var. Jag vet inte i vilket väderstreck vi ska vända oss eller med vilket fortskaffningsmedel vi ska ta oss dit. Dottern lär bekymrad. Mest med tanke av tidigare erfarenheter då jag nära nog bryter ihop varje gång vi lämnat flygplasten och inte hittar ut. Jag fräser och grälar på dottern som i en avvärjande gest sätter upp sina händer och säger: "Skäll inte på mig, jag är ju synskadad så det här måste du klara själv åt oss". Jag har lyckats varje gång att så småningom hitta till rätt adress och rätt hotell. Även om vi fått trava länge och väl med våra rullväskor i släptåg.

Om vi nu tar oss till den engelska landsbygden dit jag inte vet vägen för att sedan lämna den bakom oss blir det en natt i London. "Var"? frågar dottern. "Vet inte", svarar jag. "Bara att hotellet ligger nära en tunnelbanestation. Det är bokat och klart så känn ingen oro".
Innan vår resa är slut ämnar dottern gå till en butik i London för att köpa sig lite nya prästskjortor. Hon har googlat och vet exakt var butiken är belägen. Det är bara för mig att hänga på.