Summa sidvisningar

fredag 29 juli 2016

Tre glada prinsar och en sentida krog


Varje dag i tolv år har jag kört samma väg genom Norrköping för att ta mig till mitt dåvarande arbete. Morgon som kväll. Trots det har den lilla gränden undgått mig. Kanske har det berott på en viss ouppmärksamhet, eller så har jag sett gränden med oseende ögon. Låtit den passera revy för ett kort ögonblick för att sedan inte lägga någon vikt vid den.
Av en ren slump hamnade jag i morse på de rundade kullerstenarna. Efter en kort promenad längst med Motala ström efter en fotosession med en bildserie av Norrköpings gamla fastigheter lade jag märke till den smala gränden.
Tre Prinsars Gränd. Kvarteret Komedien. En blå skylt med vit text. Jag gick rakt igenom. Motala ström i ryggen och Hedvig kyrka framför mig.

Trenne prinsar besökte staden under riksdagen år 1769. Vid gränden fanns en krog. Kanske besökte prinsarna krogen. Idkade nöjesliv. Slog runt , svingade stopen och sjöng lustiga visor. Prinsar är inte mer än människor, det råder det inga tvivel om. Även de har en önskan att få förlusta sig mellan sina åtaganden. Då som nu.

Jag fortsatte min vandring genom en nästan folktom stad. Glassförsäljaren vid Tyska torget gjorde sig beredd att ta emot anstormningen av dagens kunder. En gul spårvagn skramlade förbi. Från en balkong mot Drottninggatan på ett av gamla stans ståndsmässiga hus hördes en kvinna tala i telefon. Jag kikade upp på henne. Hon drack något ur en kopp som jag misstänker var morgonkaffe och rökte cigarett. I huset med balkongen finns inga lägenheter. Där finns enkom våningar.

När jag nådde mitt egentliga mål stannade jag framför en massiv dörr. Bakom den finns Norrköpings historia som sträcker sig så långt tillbaka som till 1384. Dörren är öppen för allmänheten varje dag förutom lördagar och söndagar.
Jag tryckte ner handtaget och klev in. Där fanns Rolf som tog mig artigt i hand och hälsade mig välkommen. Han hade noga förberett mitt besök. På ett bord låg ett A4 ark med mitt namn i svart skrift. Bredvid en trave böcker och en radda gamla fotografier från 1916.
Rolf lämnade mig ifred och jag kastade mig över materialet. Knäppte på min inspelningsapparat och läste högt ur skrifterna. Skrev ner viktiga årtal i ett block och fotade av de svart-vita fotografierna som någon dåtida fotograf knäppt med sin kamera.

Jag ville stanna kvar när jag gjort mitt. Suktade efter att grotta ner mig på en stol nära Rolf för att se honom arbeta med gamla papper, slå i böcker med slitna pärmar och sortera bilder.
Han var väldigt upptagen, sa han. Men han såg ändå att jag hade fotriktiga sandaler. Berömde både kvalité och stil. Jag viftade med mina tår med mörkrosa naglar och berättade att jag minsann ska åka till London om några dagar tillsammans med dottern. Då behövs fotriktiga sandaler. Han nickade instämmande och sa att själv har han fotvandrat i Skottland.

När jag kommer hem från London ska jag ringa till Rolf. Så bestämde vi. Då ska han ta sig tid att visa mig runt bland Norrköpings sentida historia. Det tog vi varandra i hand på. Jag gick med lätta steg i mina fotriktiga sandaler tillbaka mot Motala ström där min bil stod parkerad.  Passerade det anrika huset med balkongen mot Drottninggatan innan jag nådde fram till Tre Prinsars Gränd. Kvinnan satt inte längre kvar. Kaffet var urdrucket och cigaretten fimpad.
Utanför glassförsäljaren på Tyska torget var kommersen i full gång. Jag lämnade en stad som vaknat till liv och åkte hem till maken som bjöd mig på kaffe, mandelkubb och blåbärskakor.

Som alltid då jag är in till staden längtar jag hem till vår lilla stuga vid Glan. Oavsett vad jag har för ärende att uträtta.