fredag 10 mars 2017

Eldiga roller och violett klädsel


Jag förundras över hur relativt snabbt det går att förändra de olika roller som vi grupperas in i under livet. Inte minst då det gäller yrkesrollen. Vissa kategorier pågår under en tid, vi förändras och ger oss i takt med förändringen in i nya roller och utmaningar.

Under min vuxna tid i livet har jag testat på både det ena och det andra. Ibland med mindre lyckat resultat men det jag företagit mig har utvecklat mig själv som person. Dock har jag aldrig hängett mig åt att vara våghalsig, min feghet sätter gränser. Däremot sitter jag gärna på åskådarbänken för att bevittna det andra vågar sig på.

När jag stod inför beslutet att starta eget företag var det inte många som trodde på mina vidlyftiga planer. De enda som trodde på idén var min familj och det var de som stöttade och uppmuntrade. Inte minst maken som kom att bli den andra hälften i företaget även om det var jag som hade huvudansvaret.
Efter att under många år ha varit något av en offentlig person togs ett nytt beslut. Att sälja och ge livet helt andra möjligheter.
Längtan efter att få förvalta min tid så som det behagar mig blev till sist starkare än att driva företaget vidare. Längtan efter att återuppta de frilansande skrivuppdragen som legat i träda, fotografera, pyssla hemmavid och bara ägna mig åt det som ger livet den där extra guldkanten.

Nu har jag andra roller, det må hända att de kanske inte är så exotiska, vidlyftiga eller frapperande för andra men det ger mig glädje och tillfredsställelse vilket är viktigast.

Maken och jag har nu blivit invigda som gudstjänstvärdar i vår hemförsamling. En ny roll för oss båda trots att vi har en stor vana av kyrkan och gudstjänstordningen. I uppgiften ingår bland annat att till viss del bistå prästen. I detta fall vår dotter.
Under gårdagskvällen var vi med henne på kvällsmässa. Med var även småtvillingarna som valde ut stolan åt sin mamma medan jag plockade fram mässhaken. Vi såg gemensamt till att prästen skrudades samt att allt såg snyggt och prydligt ut.

Vid nattvardsutdelandet stod jag bredvid vår dotter. Hon i violett mässhake och violett stola och jag klädd i violett klänning. Ett helt slumpmässigt val från min sida, från det kyrkliga hållet är den liturgiska färgen violett i fastetiden.
Dottern delade ut brödet och jag vinet. Från att ha varit mottagaren av bröd och vin blev jag plötsligt utdelaren. Det var en mycket speciell känsla som styrktes av att stå där vid dotterns sida.
"Kristi kropp för dig utgiven".
"Kristi blod för dig utgjutet".
När maken och småtvillingarna kom fram darrade jag på rösten. Vi brukar alltid gå fram tillsammans för att ta emot bröd och vin. Nu fick vi dela nattvarden på ett helt annat sätt.
Det var mycket starkt och jag kände mig ödmjuk inför rollen som nattvardsvinutdelare.