En utmattad advokat och en kund bakom gardinen

 Vissa dagar bjuder på överraskningar. Som när jag möts av älgar i närheten av vårt hem. Inte alla dagar det sker. En annan trevlig överraskning kopplas samman med mitt efternamn. Larsson. Enligt statistiken finns det 126 722 Larsson i vårt land. Hamnar på plats 6 i efternamnslistan. Andersson leder med 

256 844 därefter kommer Karlsson, Nilsson och Eriksson.   

Vad är nu så bra med att heta Larsson? Jo en multimiljonär har gått hädan och valt ut en ur högen av 

126 722 Larsson och i sitt testamente bett advokat Alfred Ahlborg att se till att denne utvalda Larsson ska få en ansenlig summa av arvet. 

Via mejl uppmanade nu advokat Ahlborg mig, som lycklig vinnare eller vad man nu ska kalla en arvtagare, att omgående ta kontakt så överlåtandet av stålarna kunde ske. Advokaten var aningen syrlig i tonen efter att ha gjort upprepade försök att nå mig. Han började uppenbarligen tröttna på att jaga arvtagare. Ahlborg verkade totalt utmattad. Jag förpassade honom till skräpposten för jag vill inga pengar ha. Klarar mig än så länge på min pension och tarvar inga allmosor från en död multimiljonär jag inte ens känner. För övrigt känner jag få multimiljonärer, inte någon alls när jag tänker efter. Varken döda eller levande.

På tal om mejl. Trädgårdsfirman jag pensionärjobbar åt har börjat skicka fakturor på mejl. Miljösmart och portofritt vilket är ett plus ty frimärken kostar en rejäl slant. 

Igår fick en av våra kunder sin faktura efter avslutat jobb. Svaret kom blixtsnabbt. ”Den där fakturan tänker jag inte betala”! Och jag förärades med en sömnlös natt ehuru jag tänkte på ägarna till trädgårdsfirman. Vår son och hans sambo. I dessa dystra tider när ingen knappt har råd att köpa en bytta Bregott krävs inkomster. 

Innan jag gick till sängs skrev jag ett svarsmejl. Övervägde noga mitt svar innan jag ifrågasatte hans bristande omdöme och respekt för bokad tjänst när det kom till betalningen. Skrev en utförlig förklaring till vad allt kostar och bad om omedelbart svar och ett specifikt ifrågasättande gällande fakturans utformning. Inget svar kom. Då beslutade jag mig för att personligen, med en utskrift av fakturan i näven åka hem till kunden för att göra upp öga mot öga. Ingen öppnade. Eller så kanske kunden gömde sig bakom gardinen.

Jag åkte hem. Förgrymmad och upprörd. Öppnad min mejl och där låg ett svar från kunden.

”Jag tänker inte betala eftersom jag varken bokat tjänsten eller haft någon trädgårdsfirma i min trädgård”!

En mejladress fel och fakturan hade hamnat hos en för mig lika okänd som multimiljonären. Ingen av dem finns med i vårt kundregister. 

Jag ringde den rätte trädgårdsägaren för att åter igen be om mejladressen och som fick sig fick sig gott skratt. På min bekostnad. 

”Jag ska med glädje betala fakturan och bokar redan nu in mig så jag får hjälp med 2024 års trädgårdssysslor”, avslutades kundsamtalet. 

I natt ska jag sova gott. Och i morgon kanske jag kontaktar advokat Alfred Ahlborg. Ett extra tillskott i kassan kan när allt kommer omkring vara bra i framtiden om matpriserna fortsätter att öka. 

En taggig stämning och en oönskad överraskning

 Gårdagen krävde lång vistelse i Norrköping. Mycket skulle uträttas innan jag hämtade ett av våra barnbarn på Hagaskolan. Bland annat skulle diverse inköp avklaras. 

Vid statsbesök parkerar jag alltid i ett av centrums parkeringshus. En skärm hälsar min bil välkommen vid infart och tackar för erlagd avgift vid utfart. 

När samtliga uträttningar var avklarade promenerade jag till betalningsautomaten för att erlägga parkeringsavgiften. Där stod en dam med taggarna utåt. Automaten vägrade ta hennes kort och hon hade ringt upp någon sorts ansvarig för att få hjälp. Telefonen var på högtalarläge så jag kunde höra allt som sades. 

Damen följe instruktionerna utan resultat. Var god ta kortet. Gång efter annan. Och damens humör försämrades i stigande takt. 

Jag erbjöd mig att försöka betala min parkeringsavgift för att på så sätt utröna om det var maskinen som krånglade eller hennes kort. Vilket mannen i telefon hävdade, kortet är trasigt maskinen fungerar. Något som inte förbättrade damens sinnesstämning. När hon så blev erbjudet att betala med faktura, plus faktureringsavgift skrek hon fula ord till den tålmodige i luren.

Jag knappade in min bils registreringsnummer och satte in betalkortet. Samma dystra resultat som innan.

Damens röst steg i falsett. 

”Vad var det jag sa, maskinen är kass. Skicka hit någon som kan laga den”! 

Vid mitt andra försök blev min parkeringstid betald.

”Nu, ropade jag mot damens telefon, nu fungerar det”.

”Ja ropade det tillbaka, det är hennes kort som är trasigt”.

 Varpå damen fullkomligt exploderade och nyttjade det mest kraftfulla vokabulär hon hade i lager.

Telefonsamtalet bröts mycket abrupt. 

Hela proceduren torde ha uppskattats till ungefär femton minuter och jag uppmanade damen att göra ett allra sista försök. Efter det första momentet skulle kortet in i kortläsaren. Jag hejade på och höll tummarna. Och minsann, det funkade! Vi baddade våra svettiga pannor, ondgjorde oss över dagens teknik och jag tipsade och förklarade om appen Easy Park. Hon skulle låta sina barnbarn installera den för detta ville hon aldrig mer uppleva.

” Nej nu har jag inte tid att prata mer med dig. Jag har massor jag ska uträtta på stan”, sa damen som ihärdigt försökt betala sin icke ännu uppkomna parkeringsavgift.

Men efter cirka femton minuter lyckades det då tiden tickat på. 

Jag stirrade efter henne när hon målmedvetet tog ut kliven bort från den förhatliga betalautomaten. Oförmögen att ropa henne tillbaka så jag fick förklara att hon nu utsatt sig för en enorm risk för parkeringsböter. Samt att det kan komma en oönskad överraskning i form av en faktura med faktureringsavgift efter det att hon kört ut ur parkeringshuset. Om hon inte är observant på skärmen vid utfarten som upplyser henne om att betalningen ej är erlagd. 

Ett krulligt resultat och en oanständig läsning

 Att byta frisör är ungefär som att byta tandläkare. Mångårig vana och tillit, allt ställs på ända. Nu har min trogna frisör gjort det sista klippet i min kalufs. Kärleken har förflyttat henne till Närke. Ifall hon och den blivande sambon tänker ställa till kalas för att fira tilldragelsen av samboflytt fick hon av mig en avskedsgåva som tack för lång och trogen tjänst med mitt hår. Vad kan då komma mer väl till pass än en tårtspade.

Jag har inte varit något komplicerat objekt gällande frisyr. Kortklippt och lättskött är bäst för mig. Inte heller målar jag håret i uppiggande färger utan låter det gråna efter behag och naturligt åldrande.

Annat var det förr. I min ungdom. Då var det permanent som gällde. Proffsigt utfört på salong med berömligt resultat eller amatörmässigt hemma i köket med varierande resultat.

Sak samma, bara det blev krulligt  därefter böljande vågig efter nödgad efterbehandling med stora papiljotter.

Jag köpte papiljotter och samlade dessa förskönade attiraljer likt en hagalen skata. Ibland hände det att jag nödgades sova med håret upprullat och därmed blev sömnen förstörd. Vad gjorde väl det, bara det färdiga resultatet blev snyggt.

På salongen satt vi kvinnor på rad under brummande torkhuvar. Rökte cigaretter och läste damtidningar. 

Annat var det när jag var barn. Pappa tog mig med till herrsalongen för att vi båda skulle bli klippta på en och samma gång.

”Lägg undan tidningarna för idag är Carina med”, bullrade pappa när vi klev in genom dörren.

Det prasslade av tidningspapper när herrarna bredde gårdagens Expressen eller Aftonbladet över Top hat, Pinup och Piff.

Som nygift förärade maken mig med en box BaByliss elektriska hårspolar. Skalpen brände och om oturen var framme blev översta delen av öronen blodröda. 

Som tack för gåvan krävde maken att jag skulle frisera honom då han inte hade tid för frisörbesök på grund av höstskörden. 

Jag ställde mig tveksam inför uppgiften. Han instruerade och hävdade att det inte kunde vara så svårt. Han hade ju sett i spegeln hur frisören jobbade med kam och sax. 

Efterbehandlingen skedde hos makens ordinarie frisör som aldrig tidigare sett en dylik frisyr på någon kund. Där och då slutade min bana som hemmafrisör vilket inte betydde att jag slutade med Schwarzkopf Hemanent Permanent. 

Men idag nöjer jag med en kort frisyr. Enkelt, lättskött och mycket grått. 

Ett socialt lyssnande och ett oönskat skydd

Ideligen får jag höra att nu är mysiga hösten här. Nu får vi bli stugsittare med en god bok och varmt te, omringade av levande ljus allt medan mörkret sänker sig utanför fönsterglaset.

Jag vill inte myspysa i mörker och råkall kyla. Vill stanna kvar i ljuset. Grönskan. Nedsjunken i trädgårdsmöbeln bland flugor, myggor, getingar, bin och fjärilar.

Än så länge blommar våra rosor, alltid något att glädjas åt. 

Är också glad, eller snarare tacksam, att slippa ge mig iväg tidiga mörka morgnar till ett jobb för att efter dagens arbete återvända hem i samma mörker Skrapa bilrutorna och sedan vänta på att motorn blir varm så kupévärmaren kan göra sitt. För mig är uppgiften som receptionist hos Kullerstad trädgårdsservice gott nog trots att jag uppnått pensionsåldern och borde ägna dagarna åt korsord, bullbak och sticka tröjor till barnbarnen. Jag får i alla fall stanna hemmavid och passa telefonen.

Men jag måste tillstå att det är trevligt att vara receptionist. Många av kunderna är ensamma och förutom att boka hjälp i trädgårdar blir det relativt långa samtal där mycket personligt viktigt och oviktigt dryftas. Jag har fått veta mycket om många och har blivit något av en expert på ålderskrämpor. 

Som receptionist får jag inte enbart ta mot samtal från trädgårdskunder, telefonförsäljare är ihärdiga och vill pracka på trädgårdsfirman än det ena än det andra till mycket förmånliga och bindande avtal. 

Häromsistens ringde en trevlig man och ville erbjuda mig skydd. Vänligt men bestämt hävdade jag att när jag uppnått tonårstiden upplyste mig mina föräldrar vikten av skydd. Så med tid och ålder provade jag olika sorters som i bland förskrevs av läkare och ibland inhandlades helt utan recept.

Den omtänksamme försäljaren blev brydd. Stammade fram att vi nog inte talade om samma sorts skydd. 

Jag stod på mig. Kom inte här och lär mig det jag redan vet!

Innan jag hann säga att jag faktiskt numera är i klimakteriet och inte längre är i behov av skydd hade försäljaren knäppt bort samtalet. Utan att först sagt adjö. Ett synnerligen oförskämt beteende vill jag tillstå.

Det finns olika sorters knep att bli av med telefonförsäljare. Ibland drar jag till med att den som efterfrågas är död och begraven och att jag numera är den nya frun. Då får försäljaren något beklagande i rösten. Om det beror på dödsfallet eller att en ny fru redan intagit arenan är svårt att utröna. 

Det har även hänt att jag sagt något i stil med att du verkar vara en trevlig ung man, vi kanske kan gå ut på en dejt. De samtalen brukar också avslutas abrupt. Beror antagligen på något sorts grundläggande handlingsprogram upprättat av högre chefer.

Fast i de allra flesta fallen säger jag artigt ”tack för påringningen men jag är inte intresserad. Ha en fin dag och lycka till i din stävan att fiska kunder”. Och i de fallen är det jag som knäpper bort samtalet först av oss båda.