fredag 2 mars 2018

Patologi och ett riktigt skitproblem


Det händer att jag faller för frestelsen och köper en stor påse lösgodis. Väljer och vrakar bland sötsakerna. Öser på och får betala därefter.
De första tio bitarna smakar himmelskt. Sedan börjar det ta emot. Kroppen säger ifrån. Men hjärnan talar ett annat språk. Bara en till, sedan lägger jag undan påsen. På hedersord. Sockerstinn och näst intill illamående för jag ner handen i påsen. Fingrarna sluter sig kring en sötsur bit färgad med tillåtna medel. Så till sist tar illamåendet överhand och påsen stoppas undan i skafferilådan.

Samma känsla har jag haft de senaste veckorna gällande sociala medier. Insett att behovet av att ha kontrollen över andras liv blivit mer ett beroende än något nöjsamt.
När så en hetsig debatt gällande hundbajs rullades upp fick jag nog. Kattägare och hundägare har vitt skilda åsikter gällande det deras husdjur släpper ifrån sig. Hundbajs är inte okej men kattbajs går bra. I sandlådor och rabatter. På offentliga platser lika väl som andras privata egendomar eftersom katter tillhör den självständiga djurarten. Varpå hundägarna blir sjövilda och menar att kattbajs är lika besvärande som hundbajs. Skillnaden är bara att hundägare tar sitt ansvar vilket kattägare inte bemödar sig om. Kriget om skiten rasar vidare i oförminskad styrka.
Som icke djurägare kastar jag mig inte i meningsskiljaktigheterna. Skulle jag av någon anledning besväras av hundar och katters avföring skulle jag inte beklaga mig på sociala medier utan vända mig direkt till djurens ägare för en gemensam problemlösning.

De senaste två veckorna har jag med anledning av en mättad tillvaro på sociala medier levt det riktiga livet. Tillsammans med barnbarnen. Testat om vi klarat av tekniska problem samt dissekerat en kropp där inälvor, tarmar och muskler undersökts i minsta detalj. Spelat luftharpa och testat reaktionsförmågan. Grillat korv över öppen eld och studerat istappar som kylan skapat. Varit på kreativ verkstad där maken och jag klippte sönder pappersark i försöket att skapa visuell konst.

Nu smyger sig en annan känsla innanför mitt skinn. Känslan att vara en usel person som inte gillat, skickat hjärtan, födelsedags- och krya på dig vännenhälsningar samt hyst beundran över alla som bemöta sig med att baka bullar och lagat festmåltider. Kanske mitt uppehåll från sociala medier bidragit till att vissa dissat mig. Inte längre vill vara min vän och hemskast av allt, blockerat mig från vänlistan. Det är risker som finns då vi umgås på nätet istället för i verkliga livet. Där det är svårt att med en rimlig förklaring säga upp bekantskapen. På sociala medier trycks vi enkelt bort om vi inte kopierar och skickar vidare viktiga upprop som handlar om vänskap. Eller har avvikande åsikter om  skitproblem.