onsdag 14 februari 2018

Knyppelpinnar och dödsmusik


Gårdagen bjöd på tvära kast. Från att ha suttit i godan ro med ett gäng knypplande damer till en heavy metal- avslutning. Måste dock tillstå att båda dessa möten var givande. Var och en på sitt sätt.

Det var med blandade känslor jag lät mig föras genom långa korridorer ner till hårdrocksbandets replokal. Jag är inget större fan av den traditionella rocklyriken som utvecklats till att rikta allt  ljus på ondska, brutalitet, krig och våld genom death metal.
Källarlokalens väggar var prydd med dämpande äggkartonger, madrasser och allehanda tygstycken. Fyra grabbar där två av dem var kraftigt skäggprydda tog emot.
"Är ni farliga"? frågade jag inledningsvis. De skrattade. Inte rått och brutalt så som jag förväntat mig utan mjukt och förtroendeingivande. Därmed var isen för min del bruten.

Bakom den hårda fasaden på scengolvet dolde sig ett sprött innanmäte. En historia om mobbning och utanförskap rullades upp. En hård väg från barn till vuxen och vad det inneburit. Om känslan att stå på scenen och utföra rå och brutal musik. Känslor som flödar och den totala utmattningen när uppträdandet är över. Om revansch och avslitna gitarrsträngar.

Jag förundras över människans förmåga att resa sig ur mörker för att möta ljus, vänskap och drömmar som ska förverkligas. Kanske är death metal och subkulturen ett verktyg inom alla tänkbara områden.
Dock är ej alla skapta som hårdrockare utan får välja andra vägar till resning. Som att headbanga på en lättare nivå eller ge upp förlösande avgrundsvrål.

Jag blev bjuden på en spelning. Omtänksamma grabbar gav mig öronproppar. Oanvända. När de spelade bytte samtliga skepnad. Musiken fick mina revben att klappra i takt. Jag fotade och applåderade. Efter sista ackordet och trumvirveln återkom mjukheten. Gitarristen monterade sin mobil på en selfiepinne och vi förevigades för de sociala mediernas räkning.

Gentlemannamässigt följdes jag genom de vindlande korridorerna. Fram till hissen som tog mig upp ur underjorden. Ringde hem till maken och bad honom värma den överblivna makaronipuddingen.
 "Kör försiktigt hem", uppmanade han. Som alltid mån om att få hem mig välbehållen.