Summa sidvisningar

måndag 27 april 2015

En liten del och ett stort maskineri



En liten. liten skruv har ramlat bort från mitt ångstrykjärn. Jag märkte inte när det hände men trampade på något hårt, plockade upp den pyttelilla skruven, vände och vred på den utan att förstå vart den hörde hemma. Slutligen kastade jag den bland soporna och där bland allt skräp hamnade den i glömska.
Nästa gång jag fällde ut strykbrädet, fyllde vatten i strykjärnen, satte i kontakten och när rätt temperatur var nådd fick jag fart på sulan. Det skvätte vatten över blusen, det fräste när vattnet kom i kontakt med järnet och jag muttrade och småsvor när det gick upp för mig att den lilla skruven tillhörde strykjärnet. Utan den hålls inte locket, över hålet där jag fyller på vatten, tätt. Det glappar och gläpper för varje stryktag jag gör. För att undvika vattenstänk måste jag samtidigt som jag stryker hålla tummen över locket. Mycket irriterande.

Varje del har sin betydelse, oavsett hur liten den är. Så även hos oss människor.  Om stigbygeln, som är kroppens minsta ben,  går av får vi med stor sannolikhet dålig hörsel.
Om det uppstår en reva i den två kvadratmeter hud som täcker det som håller ihop oss blir det jämmer och olåt.  Även om revan är nästan obefintlig och blodvite icke uppstår gör det ont och behovet av ett plåster kan göra sig gällande. För övrig så ska vi vara rädda om små sår och goda vänner, det lärde jag mig redan som barn. Sen kanske jag inte till punkt och pricka har levt upp till det kloka ordspråket. Bara gjort så gott jag kunnat även om tungan stundom kan vara vass och svår att tygla. Men jag kan trösta mig med att det enkom inte bara är min tunga som kan frosta till orden.

Varje insats vi gör för varandra har betydelse, till och med stor betydelse i vissa situationer även om den kan tyckas liten och obefintlig.

I eftermiddag har vi haft småtvillingarna och deras storasyster här under några timmar. Deras pappa var på sitt jobb och mamma hemma hos en familj på sorgesamtal inför kommande begravning.
Vi fick således vara en del i maskineriet för att det skulle fungera rent praktiskt med barnen. Vår dotter i sin tur är en del i begravningsgudstjänsten där begravningsgästerna med sina delar ger anhöriga sitt stöd genom att närvara i en svårt stund.

Utan varandra skulle vi kollapsa. Det är en svindlande tanke. Det är så lätt att vi känner oss starka och oberoende, men när det blåser stormiga och kalla vindar runt husknuten kan det kännas skönt att kunna ta men även ge skydd.

Hädanefter ska jag plocka upp varje skruv jag hittar. Också den allra minsta. Samla i en ask för rätt vad det är behöver jag skruva ihop något som ramlat isär. Om inte idag så kanske i morgon.
Eller tids nog...