Allt sedan jag slutade skolan vid 16 års ålder har jag haft arbete. Men faktiskt aldrig varit en aktiv arbetssökande utan jobben har kommit till mig. Vilket varit en spännande utmaning. Vissa jobb har varit mer givande än andra men alla har de gett mig erfarenhet av vitt skilda slag.
Arbetet tillsammans med maken i lantbruket är det jobb som jag trivts bäst med. Därefter kommer åren som brandman, frilansjournalist och begravningsentreprenör med egen begravningsbyrå.
Som begravningsentreprenör i nästan tjugo års tid har jag träffat många människor. Förutom sörjande anhöriga ingår det en nära kontakt med kyrkvaktmästare, kyrkogårdsarbetare, präster och musiker. De flesta av dom som jag jobbat med för att få till en begravning finns ännu kvar i mitt minne.
När vi sålde vår begravningsbyrå för nio år sedan gick jag helhjärtat in för jobbet som frilansjournalist. Precis i den vevan skulle jag skriv en artikel om prästens arbete. Vad passade väl bättre än att följa vår dotter på hennes prästerliga uppdrag?
Hon skulle ha en begravning i en landsortskyrka och vid förrättningen medverkade sommarens semestervikarie för kyrkans ordinarie kantor. När vikarien kom hade jag satt mig på orgelläktaren för att inte synas men själv ha en god överblick av det som skulle ske framme vid kistan. Kantorn kom i god tid innan begravningen med en notpärm under armen. Efter uppmjukande rörelser av händerna tog hon plats vid orgeln för att spela upp sig. När hon satte igång dånade kyrkan och kantorn skrek på hjälp. Hon hade fastnat med tutti. Jag blev förfärad. Hur var det ens möjligt? Rusade fram för att rycka loss henne och under den korta sträckan hann jag fundera var på orgeln hon fastnat.Kanske mellan orgelklaviaturens olika manualer? Med en tutti eller med båda? Hon pekade nedåt. Där sitter det fast, hjälp mig. Tutti var något annat än det jag målat upp i fantasin och den skulle lösgöras med en sorts pedal. Jag kastade mig på golvet, slet och drog i pedalen men tutti satt där den satt.
Kantorn tog fram sin mobiltelefon och ringde semesterfiraren. Efter avslutat samtal förkunnade kantorn att vi måste se till att orgeln får utlösning om den skulle behaga att släppa taget om tutti. Om jag var förvirrad innan blev jag än mer förvirrad. Efter en del olika åtgärder som kantorn utförde med sina fötter fick orgeln sin utlösning och tutti blev befriad.
Kantorn och jag utryckte vår framgång genom high five. Kantorn suckade djupt och sa i samma stund att nu hade hon minsann både huvudvärk och bröstvärk. Något som inte bådade gott när hon förutom tre psalmer skulle framföra Gammal fäbodpsalm och Air av Bach vilket är brukligt vid begravningar. I alla fall var det vanligt förekommande under min tid som begravningsentreprenör.
Kantorn bedyrade att med huvudverk och bröstverk skulle orgeln fungera finfint. Så länge tutti inte hölls fången. I den stunden var jag tacksam över att jag aldrig blivit erbjuden jobb som kantor i någon kyrka.
