Summa sidvisningar

onsdag 15 april 2015

Gula faran och varm choklad med massage


Har idag varit inne till staden i tjänstens vägnar och bekantat mig lite närmare med spårvägstrafiken. Trots att vi bott i stadens kommun i 26 års tid har jag dock aldrig satt mig i en av Norrköpings spårvagnar för att ta mig framåt dit jag tänkt bege mig.

När vi var nyinflyttade och landat ute i ödemarken på Vikbolandet var jag fast besluten att aldrig någonsin köra bil i Norrköping. Söderköping skulle bli mitt stadsmål, den lilla pittoreska staden utan allt för hetsig trafik. Och framför allt, där finns inga spårvagnar som kör på samma gator som jag.
Efter en tid kändes det som om jag växte ur småstadsidyllen och gjorde ett försök att styra bilen in till Norrköping. Därefter blev det många resor dit och eftersom min arbetsplats under nära nog 20 år var beläget i staden med dessa spårvagnar hade jag inget val. Hittills har allt gått bra, jag har aldrig kolliderat med de framrusande vagnarna på hjul även om andra smäller ihop med dem lite då och då.

Precis utanför den begravningsbyrå vi ägde och drev finns en spårvagnshållplats. Människor klev ut och in genom vagnarnas dörrarna, några på väg för att göra ärenden i Gamla stan eller hem med fyllda kassar med tryck. Det finns Arbetsförmedling, småbutiker och Kinarestauranger runt Nya Torget samt en begravningsbyrå och ett äldreboende på bekvämt avstånd från varandra.
Jag kunde blicka ut över de gula vagnarna och genom fönstret lärde jag känna vissa av spårvagnsförarna. Vi vinkade till varandra om det passade med tid och ögonkontakt. Några av förarna hade som policy att stänga dörren och lägga i växeln om passagerarna inte stod vid hållplatsen. Otaliga språngmarscher har jag bevittnat där den som tänkt sig en resa på spårrälsen blev frånåkt. De som hann fram bankade på vagnens sidor men lyckades aldrig få stopp på den.
Busschaufförer och spårvagnsförare skickades iväg på en charmkurs men den bet tydligen inte på vissa av de som spakade Gula faran. Insändare skrevs i Norrköpings Tidningar och Östgötatrafiken svarade.
"Det finns inte tid för att hatta med sena resenärer." Punkt slut!

Det roligaste jag visste, jag som är oerhört lättroad, var när chokladvagnen skramlade förbi. Mor-och farmödrar satt med sina barnbarn och åkte staden runt medan det serverades varm choklad i vagnen. På kvällarna satt andra människor, som slutat sina arbeten och ville göra något roligt innan hemgång, där barnen suttit och druckit choklad några timmar tidigare. Men då var det andra drycker som serverades och skratten klingade annorlunda än barnens.
En massagevagn startade upp på prov. Då kunde den som ville lägga sig på bristen och få en massage medan de reste mellan Östra Eneby och Klockartorpet med en avstickare förbi min begravningsbyrå på Trädgårdsgatan. Jag såg massagevagnen endast ett fåtal gånger. Tror inte att det blev någon större succé, men det var i alla fall ett bra om något udda försök.

Maken dristade sig en enda gång att åka spårvagn. Jag satt spänt vid mitt arbetsbord och såg hur han stod i beredskap en tiokrona i handen. Skulle han klara det? Nej! Ve och fasa! Han stod på fel sida av gatan och om han klivit ombord på den anländande spårvagnen hade resan gått åt helt galet håll. Han stoppade pengen i fickan och promenerade dit han skulle. Att vara lantortsbo och åka spårvagn i Norrköping är inte helt enkelt. Vår yngsta dotter däremot, hon var en van spårvagnsresenär när hon bodde i staden. Hon var en riktig fena på att ta sig dit hon skulle och tillbaka hem igen.

Vad jag hört är det numera ännu krångligare att åka spårvagn i staden. Det krävs att man skickar ett sms för att få resa med. Det duger inte längre med att lägga en tiokrona i näven på föraren.
För att vara på den säkra sidan tar jag bilen till centrum och parkerar i ett parkeringshus, sedan går jag dit jag är på väg. Känns lugnast så. Men ett trevligt inslag i den Östgötska staden är de gula spårvagnarna om rullat där sedan början av 1900-talet.