Mitt i julstöket befinner jag mig på livets sparlåga. En välbehövligt tillstånd som receptionist i en trädgårdsfirma. Trädgårdskunderna är precis som deras trädgårdar i vinterdvala. Telefonsamtalen ligger i tillfällig träda men av erfarenhet vet jag att strax efter nyår väcks trädgårdsägare ur dvalan och ringer för att boka vårbeskärningar av sina fruktträd.
Dock händer det att telefoner ringer innan nyårsklockorna har klämtat. Känner jag inte igen numret svara jag alltid ”Kullerstad trädgårdsservice”. För jag vet aldrig, kanske vill någon ställa sig först på beskärningslistan.
Som häromdagen. Okänt nummer och jag svarade i egenskap av receptionist.
En barnaröst i den andra luren och följande samtal utspelades:
-Hej, kan jag få leka med Douglas idag?
Dogge är vårt näst yngsta barnbarn vilken jag är farmor till. Han är sex år gammal och går i förskoleklass.
-Dogge är och hälsat på sin moster i stan. Vem är det jag pratar med?
- Du känner väl mig! Jag heter Benjamin. Vi har träffats förut. Jag går i Douglas klass.
- Nej, du kanske tror att jag är Dogges mamma men jag är hans farmor och vi har nog aldrig träffats.
- Jaha, men kan jag leka med honom i morgon?
När jag svarar som receptionist och samtalet är av mer privata angelägenheter brukar det bli förvirrande. Speciellt om uppringaren behöver komma i kontakt med trädgårdsfirmans ägare i helt andra ärenden än att få busken klippt eller häcken ansad. Uppringaren ber om ursäkt för felringning och då gäller det för mig att agera snabbt. Förklara vem jag är och varför jag svarar i vår sons ställe när de uppenbarligen ringt hans nummer.
Den här unge gossen hade inga som helst betänkligheter att han hamnat hos Douglas farmor.
-Nu är det inte jag som bestämmer om ni kan leka i morgon. Det gör Doggers mamma och pappa.
-Jaha, vad bestämmer du då?
-När Dogge är här får han äta hur mycket godis han vill, ska han sova över får han vara uppe hur länge som helst och han behöver inte duscha eller tvätta håret om han inte känner för det.
- Vet du, jag har tänkt flytta hem till Douglas.
-Jasså, men då kommer din mamma och pappa att längta efter dig. Jättemycket.
Pojken ställde sig ytterst tveksam till mitt antagande. Kanske fanns det ändå ett uns av tveksamhet inför den kommande flytten.
-Jag behöver faktiskt få veta vad det finns för regler hemma hos Douglas.
Jag svarade att gällande regler är med största sannolikhet snarlika de regler han redan är van vid.
Samtalet flöt på. Vi diskuterade skolplikten och hur länge den sträcker sig. Att barn får gå i skolan i det som verkar vara en evighet och att det antagligen inte är slut på studierna när studentmössan är på plats. Finns det planer på att bli lokförare måste det bli något år extra pluggande innan det är dags att styra ut på rälsen.
Pojken tyckte att samtalet om skolan var ansträngande så han övergick till att framställa en begäran om ett bidrag så här i juletid.
-Du kanske har sett att Douglas har en sån där paketkalender och att ett paket öppnas varje dag?
-Jo jag är väl bekant med den kalendern. Det är faktiskt jag som broderat tavlan som paketen hänger på.
Kände en stolthet i att få berätta det. Påvisa vilken utomordentligt bra farmor jag är.
-Just det, och nu vill jag att du fixar en sådan kalender till mig. Hinner du inte i år så får det bli till nästa år. Nu lägger vi på och det är du som ska lägga på först.
Sa Benjamin som troligtvis har en lysande framtid som telefonförsäljare. Eller receptionist.
