Summa sidvisningar

fredag 30 oktober 2015

Oljeljus och häxbål


År 1999 var jag till Varberg i egenskap av begravningsentreprenör och arrangerade en begravning. Den nyblivna änkan och jag hade aldrig tidigare mötts men i samband med dödsfallet och begravningen knöts ett vänskapsband mellan oss som aldrig knutits upp.

Den döde hade sina rötter i våra trakter varpå jag körde honom från Varberg för att han skulle få sin sista viloplats i hembygdens svarta mull. På kistan låg en blommande äppelkvist från den västkustska trädgården. Några svartmyror gömde sig bland kronbladen och fick även de följa med på resan.

Änkan återvände efter gravsättningen av kistan till det hus hon och hennes make en gång byggt. Där fanns hennes trygghet och där ville hon stanna så länge hon orkade. Problemet blev dock att avståndet mellan henne och makens grav var stort. Jag erbjöd mig att se till att ett ljus tändes i samband med den stora gravsmyckningshelgen.
Varje år har jag åkt till graven, stuckit ner gravlyktans pinne i jorden och tänt ett ljus. Ljuslågan har jag hållit levande ända fram till påsk då jag ersatt den med en liten påskliljeplantering.

I morse ringde dottern. En av stortvillingflickorna var sjuk och frågan gällde om hon kunde få vara hos oss under dagen.
Vi har legat mesta delen av dagen under filten. Läst sagor, druckit äppelmust och tittat på Bolibompadraken. Med avbrott för rotmos och fläsklägg. En riktig vilodag har det varit och jag kände hur välbehövligt det faktiskt var.

När det var dags att köra flickan till sin mor, far och syskon tog vi svängen till kyrkogården för att tända ljuset på min skötselgrav. Människor gick stilla och tysta mellan gravstenarna, satte sig på huk och grav efter grav blev upplysta av oljeljus med och utan gravlyktor.

Vi stannade en liten stund. Höll varandra i hand. Tittade oss omkring och enades om att det var vackert på kyrkogården.

När jag släppt av tösabiten hemma hos henne åkte jag till vår lokale matvaruaffär. Fick vänta en stund innan det blev en ledig parkeringsficka. Utanför hade massor med stora och små människor samlats. Tiggerskan satt på sin vanliga plats men syntes nästan inte. Bredvid henne fanns ett stort anslag. "Spökjakt på ICA." I butiken bjöd det på en läskig häxbål och halloweenbakelser. Kunderna hade även chansen att vinna skrämmande priser.

Personalen var hiskeligt utspökade. Min kassör hade blod rinnande över hakan. Det var som att kliva rakt in i ett skräckkabinett.

Jag tänkte på kyrkogården som vi nyss lämnat. Ljuset som brinner på Josefs och alla de andras gravarna.

Vi lever i kontrasternas tideräkning.

I morgon ska jag gå på mingel. I en nyöppnad begravningsbyrå. Äta kakor och önska de blivande begravningsentreprenörerna lycka till med sitt viktiga och ansvarsfulla arbete.
Själv har jag lämnat andras begravningar bakom mig. Ägnar mig numera åt VAMS
(Vård Av Mig Själv) och ska så göra till den dag då mina barn får tända ett oljeljus framför min gravsten.
Jag hoppas de kostar på mig en riktigt fin gravlykta, för det vill jag verkligen ha!