Summa sidvisningar

fredag 25 juli 2014

Rök över sjön och aska av en ladugård



Precis som vi skulle sätta oss att äta kvällsvard ringde min telefon. Sonens röst deklamerade att det brann någonstans i närheten av hans hus eftersom brandbilar med blåljus och tutande horn dundrat förbi på vägen.

Oroskänslan gjorde sig påmind och sittande vid det dukade altanbordet såg vi pelaren av tjock rök stiga över barrskogen på andra sidan viken av sjön.
Markens torka är extrem, en enda liten eldunge blir på ett kort ögonblick till ett eldhav som inte låter sig kuvas i första taget.

Svettiga brandmän och frivilliga Blackabor hjälptes åt att få kontroll över det övertända kalhygget bortom högresta granar och tallar medan vänligt sinnade såg till att eldbekämparna fyllde på sina egna vattendepåer med sprattelvatten. Tack vare närheten till sjön kunde de två pumparna jobba upp vattnet till slangarna och efter några kvällstimmar var läget under kontroll. Alla kunde andas ut, lokalnyheterna berättade under kvällens sändning om händelsen, varnade för torra marker, påminde om det gällande eldningsförbudet och den stora brandfaran även vid utomhustillredning av den svenska fläskfilén. Precis så sa de kanske inte, att den skulle vara svensk, utan det är jag som på eget bevåg gör ett förtydligande om vikten att endast köpa svenskproducerat.

Den 11 juni 1986 gick min make ut i ladugården för att morgonmjölka våra kossor. Vi delade upp den arbetsuppgiften på helgerna så en av oss på så sätt fick en sovmorgon en dag i veckan. Eftersom jag skulle ha morgonmjölkningen dagen därpå sov jag lugnt och stilla när min personsökare ettrigt började pipa och kallade ner mig till brandstationen. Tystnaden var total när jag rusade in bland de övriga ditkallade för att kränga på mig mitt brandställ och trä hjälmen med nr 34 på huvudet. Ögon som stirrade och någon som ställde frågan om jag inte visste vart det brann......

En enda liten gnista från fläktvingen på höskullen och hela vår ladugård var övertänd. Det nybärgade höet hann aldrig bli till foder, mjölkkor som rusade ut när maken öppnade reglarna och skrek sprang förvirrat omkring på ladugårdsbacken, kvigor som skulle kalva och de kalvar som redan kommit till världen, den brölande tjuren och en tjock kanin fick en varm, sorglig och sotig hädanfärd. Lutad mot en stängselstolpe stod min make med mycket ledsna ögon och tillknäppt ansikte. Vi tittade på varandra när jag kom körande i brandbilen medan mina kollegor  försökte få mig att komma ihåg vart vår bäck hade sitt flöde. Bäcken som jag ofta förbjöd våra barn att drutta i, plötsligt mindes jag inte var den rann.........

Mannen som hindrade maken att den tidiga morgonen återvända in till djuren för att rädda dem försvann lika fort som han obemärkt dykt upp, Han grep tag i maken arm, sa med tydlig röst att gick han in där kom han aldrig mer ut. Vi efterlyste en ängel och hoppades att änglar lyssnade på radio,såg på tv och läste dagspressen. Vilket visade sig att änglar gör, för en ängel var nog den okände man som sedan ringde för att höra hur det hela avlöpt. En genomresande som såg lågorna, helt resolut knacka på en främmande dörr för att låna telefonen och sedan fortsätta till ladugårdsplanen för hindra bonden från att rädda sina djur.

Efter den händelsen har jag stor respekt för både eld och änglar, fast på lite olika sätt.