Summa sidvisningar

fredag 12 juni 2015

Percale och Ann



I morse bäddade jag rent i sängen. Hängde ut våra sidensilkestäcken i solen, tog fram påslakanen som är vävda i den tät tvåskaftsbidning där antalet trådar på veften och på varpen överstiger 200/tum2. Då kallas lakanen percale.

Det är mycket sköna lakan. Svala och släta. En känsla av lyx infinner sig då det är dags att krypa till sängs och svepa om sig sidensilkestäcket med percale som överdrag.

Varje gång jag plockar fram påslakanen percale ur linneskåpet tänker jag på tillfälligheter.
För flera år sedan köpte jag påslakanen över nätet. Fick en avi om att de fanns att hämta i vår kooperativa affär som numera är nedlagd.
Damerna i affären var missmodiga. Ständigt. Jag kände mig alltid som en förövare där brottsoffret stod mitt emot mig då jag skulle hämta ut något paket. Så även denna gång, när våra percale anlänt.
Mina ögon föll på paketet. Det var trasigt. Mycket trasigt. Men kanske innehållet var som det skulle?
Väl hemma packade jag upp de inplastade lakanen. Ett var helt, det andra såg ut som om det genomgått en behandling i en mekanisk verkstad. Där en truck med oljiga hjul kört över det fina lakanet i hopp om att göra skadan betydligt värre än vad den redan var.

Då började de verkliga problemen. När jag ledsen och upprörd åkte tillbaka till de missmodiga damerna i den kooperativa affären. All skuld lades på mig. När jag protesterade vilt lades skulden över på kvinnan som sålt lakanen till mig. Varpå jag ringde upp henne, icke för att ge en avhyvling, utan få rådet hur jag skulle gå vidare med ärendet.
Hon var en rådig kvinna och hade svaren jag behövde få. Jag blev ålagd att ringa fler telefonsamtal. Jag telefonerade.  Till postens anställda, vidare till direktörer och slutligen generaler. Ingen tog sitt ansvar.

Slutligen vann jag över postens övermakt och de missmodiga damerna i den kooperativa butiken. Nytt lakan levererades och med segerns sötma dreglande över min haka löste jag ut paketet hos, ja ni förstår själva kära läsare så jag behöver inte upprepa mig.

Vad denna historia har fört med sig är att jag fått en vän i Ann. Hon som sålde lakanen till mig. Vi skriver till varandra. Vardagsanekdoter ur våra liv. Hjärta och smärta, glädje och sorg. Två vilt främmande kvinnor som funnit varandra genom ett trasig percale.
Dessutom bor hennes son i den lilla skånska småstad där vår yngsta dotter bor. Kanske möter de varandra på torget, i affären, på biblioteket eller på gågatan vid de flerfärgade husen med spetsiga tak. Utan att veta vilka de är men deras mammor är dock den gemensamma nämnaren.

Det är tillfälligheten som gör historien.