Summa sidvisningar

måndag 28 december 2015

Dramatik och den behagliga bekvämligheten



Under mina år som begravningsentreprenör hände det ofta att anhöriga önskade att i dödsannonsen över den döde skulle symbolen föreställa en fågel. Speciellt om den avlidna var en äldre person. Det berättades att när personen levde var det största nöjet att sitta vid köksfönstret och fågelskåda. Verkar som om fönsterfågelskådning tillhör den äldre generationen medan den något yngre generationen av fågelskådare som har orken i behåll beger sig ut i naturen utrustade med diverse imponerande stora kikare för att skåda fågel på riktigt. En gång fågelskådare alltid fågelskådare, om jag är rätt underrättad.

Jag skulle gärna bli en riktig fågelskådare men förstod innebörden av detta då småtvillingarnas storasyster och jag i våras klev upp klockan fyra på morgonen för att bege oss iväg på orrspel. Det var bitande kallt, vinden ven och vi frös oss genom hela skådespelet. Om det nu går att kalla det för skådespel. Orrarna var just den morgonen inte hågade på några amorösa lekar utan höll sig undan. Kölden tvingade in oss i värmestugan där vi kunde skåda orre på nära håll i form av en tupp och en höna i uppstoppat tillstånd.
Därmed sagt att jag hädanefter och fortsättningsvis kommer att skåda fågel genom vårt vardagsrumsfönster. Bekvämt men framför allt varmt. Alltså, jag tillhör nu den äldre fågelskådargenerationen. Jag vill dock inte ha någon fågel i min dödsannons!

Vårt fågelbord gästas mest av gråsparvar, talgoxar och blåmesar. Då och då kommer en större hackspett, steglitser och en och annan nötskrika. Domherrarna håller sig på avstånd men kan dyka upp när kölden blir allt för sträng. Den feta skogsduvan mellanlanda även den och vankar av och an medan den nervöst vrider på huvudet. Och så skatan förstås. Kraxande skrämmer den iväg alla fjäderfän och roffar åt sig av frön och talgbollar. Blåmesen som är en kaxig typ gör några fruktlösa försök att sätta sig i respekt men får gå till reträtt och invänta sin tur. Skator är hänsynslösa och delar aldrig med sig av något. Dock mycket vackra att se på och maken sätter skatan högt på sin favoritlista över fåglar.

För något år sig hade en förvirrad kungsfiskare irrat bort sig från Motala ström och Norrköping där de häckar. Den klamrade sig fast vid vårt fågelbord en stund medan den väntade på att instinkterna skulle leda den på rättan väg. En häftig känsla att få se en kungsfiskare på nära håll.

För det mesta råder en fredlig stämning vid platsen för utfodring. Lite smågnabb men inget allvarligt.
Dock kan det uppstå dramatik när de som inte ska vara vid småfåglarnas matplats ser sin chans att hugga för sig av den samlade födan. Då syftar jag inte på fågelfrön utan på de som äter av fröna.
En nötskrika var fullt upptagen med att skala solrosfrön då en skugga plötsligt gled tyst fram över snön. Varken nötskrikan eller jag som inomhusfågelskådare hann reagera innan faktum kvarstod. En ormvråk hade slagit klorna i nötskrikan som därmed ätit sitt sista solrosfrö. Mitt framför ögonen på mig slaktade ormvråken sitt byte och satte därefter igång med sitt kalasande. Påpassligt nog hade jag kameran i beredskap och kunde få det vilda och naturliga naturlivet på bild. Utan att behöva lyfta akterkastellet ur fåtöljen. Därmed är jag en ivrig förespråkare och hävdar med bestämdhet att det går utmärkt att fågelskåda inomhus medan kaffepannan puttrar och den färdiga drycken inte nödgas hällas upp i en termos för att behålla värmen. Bekvämlighet är en dygd!