Summa sidvisningar

fredag 28 april 2017

Inoljade höfter och en flämtning bakom skynket


Nu, äntligen något som liknar vår. Redan i går kväll kändes det som en vändning och i ren ruelse köpte jag mig ett par nya jeans när jag så påpassligt var inne i Norrköping på jobb.
Egentligen skulle jag inte ekipera mig mer än vad jag redan gjort i och med det tidigare köpet av en röd tunika med vitt mönster. Men när jag promenerade förbi en butik som saluför jeans drogs jag dit som en magnet.
Förvisso är behovet av detta klädesplagg mycket stort ty de jeans jag har kan jag om jag oljar in mig väl dra upp över höfterna. Sedan är det totalstopp.
Jag har försökt mig på lite olika tekniker för att mäkta med att få ihop byxorna över magen. Placerar jag mig i ryggläge på köksgolvet och samtidigt drar in muffinsmagen går det med ett visst besvär att få upp dragkedjan. Sedan måste jag rulla mig runt, ställa mig på knä och med hjälp av stöd resa mig i upprätt ställning. Detta är en oerhört påfrestande manöver. Likaledes känner jag mig obekväm när jag ålat mig in i byxan, det spränger runt magmuskulaturen, höftkammarna värker  och sömmarna i akterkastellet hotar att brista.
Så kan jag helt enkelt inte ha det men nu är det slut på pinan.

Damen i jeansbutiken hade också en muffinsmage så hon var mycket väl inbegripen i problemet. Vi dryftade våra magar under tiden hon letade upp ett par byxor hon trodde sig skulle passa mig. Tog ögonmått runt min midja, hummade för sig själv och överräckte sedan två par och föste milt in mig i provhytten.

Låga midjor på båda paren. Magen lade sig tillrätta över byxlinningen och det kändes aningen märkligt. Försäljerskan drog bort förhänget och tittade bekymrat på mig. Sakade missmodigt på huvudet och sa att byxan satt illa. Riktigt illa till och med. Jag uppskattade hennes ärlighet.

Det tredje paret satt som en smäck. Hög midja och gott om plats för min muffins, magmuskler och höftkammar. Men priset, ack så dyrt. Snålheten slog till och jag undslapp mig en flämtning bakom skynket.
Ingen fara lilla vän, du får procent, sa den vänligt sinnade försäljerskan.
Trots att butiken inte hade rea fick jag en personligt utställd rea i mitt namn. Vad mer kan jag begära?!

Det finns två teorier om detta köp som för mig blev ett verkligt kap. Antigen tyckte damen att jag såg mycket fattig ut och behövde ett visst ekonomiskt bistånd. Eller så körde hon med ett fulknep, byxan kanske från begynnelsen kostade det jag fick betala men att hon ville jag skulle känna mig speciellt utvald i våra gemensamma affärer.

Det får vara hur det vill med den saken, nya byxor ligger på min garderobshylla och jag tänker inviga dessa den 30 april då maken, jag, småtvillingarna, deras storasyster och mamma beger oss till Vånga för att rasa ut vintern.

På gräsmattan hoppas vårfåglarna omkring och letar mask. Feta daggmaskar slingrar sig runt deras näbbar innan de försvinner ner genom fågelhalsarna. Hägern kikar misstänksamt fram ur vassruggen och på en närbelägen åkerlapp spatserade en ensam trana på sina höga ben. Jag fotograferade tranan för att sedan av misstag radera bilderna från minneskortet när jag kom hem. Jag får vara nöjd med att än så länge ha tranan kvar på näthinnan.