Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp.
Ny fröjd i varje sinne, nytt liv får varje knopp.
Hur livligt solen strålar, hur majestätisk mild.
För dödliga hon målar, odödlighetens bild.
Förskönad nu naturen, står klädd i högtids dräkt.
Vad ljuvlig vällukt buren till oss av vindens fläkt.
Vad prakt, vad rikedomar som skiftar tusenfalt.
Se, runtomkring dig blommar och lever doftar allt.
Svensk psalm 197, om nu någon vill brista ut i jubelsång över vårens ankomst...
För visst pirrar det av glädje i varje skrymsle av det innersta. Till och med i nyckelbenen kan jag känna ett lyckorus.
Mina nyckelben är hyperkänsliga. När jag känner en stor ledsenhet föregår värken i nyckelbenen tårarnas flöde. Precis som när jag är riktigt glad, då värker inte nyckelbenen utan istället pirrar det i dem. Om känslan i mina nyckelben beror på att jag som barn bröt det ena vid ett fall från en kärra kan jag inte med säkerhet hävda.
Jag minns dock fallet med knivskarp tydlighet. Pappa som rusade fram, lyfte upp mig och körde direkt till Filipstads sjukhus. Min förfäran när den kvinnliga läkaren raskt och bestämt klippte sönder mitt livstycke för att lättare komma åt att undersöka skadan.
Jag i pappas knä, läkaren på en blank snurrstol framför oss. Jag skrek när hon klämde runt nyckelbenet. Pappa strök sin hand tröstande över mitt ben och läkaren fnissade. Pappa drog generat åt sig handen när han upptäckte att det var på läkarens lår han förde sin hand upp och ner.
Idag kom en citronfjäril fladdrande som från ingenstans. Dem nästan strök min kind med sina vingar, jag stannade upp och förundrades. Över solen, ljuset och citronfjärilen snabba, lite knyckiga rörelser.
Serotonin, dopamin och en skvätt feromoner flödar medan sömnhormonet pausar.
Med av lycka vibrerande nyckelben möter jag våren, glädjen och ljuset. Jag vill hålla kvar känslan i evigheters evighet. Tänker, i år, ja i år då ska jag försöka att inte låta våren försvinna in i sommaren utan att jag hinner med att njuta av allt det nya som står till buds.
