Summa sidvisningar

torsdag 26 september 2013

Pappa, barn och en frusen ros



För en tid sedan var jag till grannkommunen för att göra ett reportage om kvinnovåld i nära relationer. Samlade runt bordet var ytterligare en reporter, en politiker, en kommunpolitiker samt två kvinnor från socialtjänsten.
Politikern berättade hur det ser ut i landet, vad hans parti gör för kvinnofridsfrågan och det hela var en mycket intressant föreläsning med många bra infallsvinklar.

Så var det dags för de två kvinnorna från socialtjänsten att ta till orda.

Männens roll i vårdnadstvister: Papporna ser till att de får enskild vårdnad om barnen eftersom de då kan ha full koll på mammornas liv. Tingsrätten måste bli bättre och mer lyhörda så att inte barnen blir placerade hos papporna som är ute efter en sak. Att göra livet surt för mammorna. Som mår väldigt dåligt.

Min penna slutade skriva. Munnen blev torr och tårarna brände bakom ögonlocken. I halsen bildades en hård klump och mina nerver vibrerade av sorgsenhet, ilska och frustration.

På mycket nära håll har vi stått bredvid en pappa som blev fråntagna sina två barn när de var spädbarn. Mamman kunde hålla sig borta med barnen under mycket lång tid och socialtjänsten kunde bara trösta pappan med att så får ingen förälder göra. Men någon hjälp fanns inte att få.

Advokat, rättegång, åtal. Förlorad arbetsinkomst och sömnlösa nätter. Ständig oro och funderingar. Allt medan barnen växte och pappan visste inte hur de hade det. Så genom ett under fick han träffa sina barn. På mammans villkor. Under tidsbegränsning.

Två små barn som inte kände igen sin pappa. En pappa som längtat. En pappa som tryckts ner så långt en människa kan komma. En pappa som varje sekund i vaket tillstånd kämpat för barnens rätt att få vara tillsammans med sin pappa.

Myndigheter som inte lyssnade på pappan. Myndigheter som ifrågasatte pappans kompetens att vara just en pappa på grund av falska anklagelser. En pappa som inte ville något annat än att vara pappa till sina barn.

I morgon fyller barnen två år. De är inte medvetna om de stormar som omgett dem under deras första månader i livet. Två glada tvååringar som får tillbringa sin tid lika mycket med sin pappa som med sin mamma. Myndigheter som till sist insåg att pappan var en mycket bra pappa och att det inte fanns några oklarheter. Ett domstolsbeslut som är stämplat och underskrivet. Ett domstolsbeslut som krävdes för barnens rätt till sin egen pappa.

När jag satt runt bordet och min penna slutade skriva tänkte jag att det finns dåliga pappor som försöker ta barnen från deras mödrar. Jag tänkte att det finns dåliga mammor som gör likadant. Jag tänkte, varför vill ingen skriva om dessa mammor, varför är de ointressanta i media. Jag tänkte, det här kan jag inte skriva om.
Det gjorde jag inte heller. Om jag hade gjort det hade jag inte stått upp för de pappor som kämpar så hårt för sina barns bästa. Då hade min penna utformat en lögn.

I morgon fyller våra barnbarn två år. En dag kanske de frågar sin pappa, vad var det som hände. Då, när de var mycket små. Då kan pappan säga, prata med farmor. Det är hon som gjort dagboksanteckningar. För pappan vill glömma den tiden, pappan vill se till att barnen är glada och lär sig nya saker.Hjälpa dem att växa upp till självständiga människor med rätta värderingar. Han vill inte tynga ner deras förhållande med en historia som är mörk, den ligger bakom i tiden.

I morse var rosorna frostnupna. Som spunnet socker runt kronbladen som skimrade i morgonljuset.
Och i morgon är en ny dag, då fyller våra barnbarn två år. De glada barnbarnen som inte minns.