Summa sidvisningar

måndag 18 augusti 2014

Att komma hem och en blöt skogsväg



Aldrig är vårt hem så fint och hemtrevligt som när vi varit från det under en tid. Öppna ytterdörren och känna doften av det egna. Solen som skiner in på sin bestämda plats på morgonen efter nattens sömn i en säng som inte tillhör någon annan.

Efter en vecka i det landskap där det serveras saffranspannkaka och där fornlämningarna avlöser varandra bär vi med oss minnen, inte minst i form av ömmande bakdelar efter dagliga och långa cykelturer.

En resa är svår att dela med sig av till den oinvigde. Bildbevis och händelser tas ofta mot av artighet men med bristande intresse av åhöraren. Inte så konstigt eftersom upplevelser måste upplevas på plats och ställe.
Men vi som var med kan dela minnet med varandra. De soliga dagarna där den svaga varma vinden var vår följeslagare. Regnet som vräkte ner och blötte ner all vår packning. De 3,5 milen då livet minst sagt var surt, punkteringen och bondens maskinhall.
Vägar som knappt någon boende på platsen känner till och den smala blöta skogsvägen som till sist kunde kallas skogsstig.

Det varma köket där det serverades lax och ett glas vitt vin medan våra kläder torktumlades för att sedan stuvas ner i samtliga cykelväskor. Rasten vid Hångerns källa. Rökta räkor och en upp-och nervänd salladsskål i parken. Pannkakor till frukost och goda bakverk från stenugnsbageriet. Förvirrad vandring på Fårö och matservering som inte tar kort. Salmbär vid dikesrenen och Pippi Långstrumps häst. Cykelkarta och Google maps.

Glada barn och arga barn. Trötta barn och tålmodiga barn. Cykeltrampor som taktfast trampats runt, mil efter mil. Dofter och ljud. Grusvägar och asfalterade vägar. Havet och fina stenar på stranden.

Mitt i allt gemenskapen med varandra. Sju dyrbara dagar som fyllts med minnen. Gräset har växt, smutstvätten avklarad, barnen går till dagis, föräldrarna till sina arbeten. Livet återgår i sina vanliga spår och hösten närmar sig allt mer.

Jag känner mig tillfreds.