Summa sidvisningar

fredag 25 december 2015

Att vandra i mörkret och en chokladdoppad gris


Juldagen. Den stora julklappsbytardagen. Fel färg, fel form, fel märke. Fel med alltihop och måste således bytas ut till något bättre.
Affärsmännen har laddade varuhyllor, de kan det där med utbytesvaror efter julklappsutdelning.

Vi har aldrig bytt ut några julklappar vi fått. Så ej heller i år. En gåva från barnen som bevis på uppskattning. Underhållningsklappar som passar maken och mig perfekt.

Den gemensamma klappen som jag köpt till maken och mig var en pannlampa. Jag har visserligen en egen men den är endast ett lån från svärsonen som varit rädd att jag ska ramla ner i något öppet avloppsdike då jag hämtar morgontidningen. Eftersom svärsonen förväntar sig att få lånet tillbaka kan jag inte kalla den för mig egen, men än så länge är den det. Nu kan maken och jag mörkervandra tillsammans utan att det ska hända några miserabla olyckor.

Så länge jag bodde hemma i mitt föräldrahem fick jag alltid en marsipangris av min pappa. När jag så gifte mig tog maken över den rollen och förde traditionen vidare till våra barn. Ingen jul utan den obligatoriska grisen. Sedan flera år tillbaka är jag ensam herre på täppan gällande marsipangrisar. Därmed kan maken kosta på mig den mer lyxiga varianten. I år var den doppad i choklad, från trynet till svansen. Innan nyår är den slaktad.

Gårdagen inleddes med julbön och julkrubba i Ringarums kyrka. Barnbarnen på rad i första kyrkbänken. Spänd förväntan innan fåren och hästen gjorde entré. Tidigare års får hade gått i pension och efterträdarna var lite blyga vid första anblicken av kyrkobesökarna. Efter en del lock och pock klev de till slut uppför altargången och ställde sig lydigt bredvid fåraherden. Dotterns ledarhund sadlade om och blev istället en fårhund. Fast förankrad vid Josef för att undvika överraskningsmoment.
Hästen däremot var en garvad häst som varit med tidigare.
Jesusbarnet behöll lugnet fram till de tre vise männens ankomst. Han ansåg dem vara lite för närgångna och knorrade aningen missnöjt. När de gjorde reträtt blev ordningen återställd och gossebarnet såg förnöjsam ut.

Efter kyrkan julmat men ingen Kalle Anka. Det går att både ha och mista. Inte julmaten men dock Kalle Anka. Lagom till Karl Bertil satt maken och jag bekvämt tillbakalutade i vår egen soffa ivrigt tuggande på karameller medan barnbarnen fortsatte julfirandet i sina hemman.

I morse åkte vi tillbaka till Ringarum kyrka på ottan. Ensamma på landsvägen följde vi den enda stjärna som syntes på himlavalvet. Den var placerad i exakt position över kyrkan.
Ledarhunden låg på sin vanliga plats i sakristian medan matte höll julpredikan uppe i predikstolen dagen till ära.
Kantorn spelade psalm 122 och under verserna 4-5 klämde hon i rejält och jag förundrades över hur mycket luft en kyrkorgel egentligen har i sin depå.
Ett mäktigt postludium då kören framförde Adams julsång.

En fin gårdag och en fin början på denna juldag. Vi går mot ljusare tider och mörkret håller sakta men säkert på att dra sig undan.Jag kan inte annat än vara glad och förhoppningsfull inför kommande dagar.