tisdag 14 mars 2017

Potthålor och den automatiska porten


Inte vet jag om det hela beror på att jag varvat ner. Jag har i vilket fall som helst återfunnit energin. Sinnet och kroppen känns fjäderlätt och det är inte längre tungt att andas.
Timmar vid det runda vita pelarbordet, en kopp te och boken jag läser.
Då och då ett ögonkast ut genom fönstret. Vårfåglar och de gamla vanliga gråsparvarna samsas runt fågelbordet. En mås som hovrar över sjön, inser att vattnet i viken ännu är isbelagt. Vänder och flaxar bort mot öppet vatten.

Ute på gårdsplanen står min bil. Skinande blank efter en välbehövlig tvätt av lacken. Grusvägen är torr. De tidigare vattenfyllda potthålorna har torkat, kvar finns endast de retfulla groparna som bildäcken vid ovarsam körning studsar ner i.

På hemväg från biltvätten tittade jag som så ofta ut genom bilens sidoruta för att se den plats där jag en gång för många år sedan gått med ett par gula långbyxor. Små fragment av minnen som lagrats och naglat sig fast. Jag tänker inte längre så ofta med vemod på de där gula byxorna. Var sak har sin tid, så är det med allt och tiden går inte att dra tillbaka.

Soppa och nybakade muffins. Fyllda med rivna morötter och ost. Bordet är dukat. Snart kommer maken hem och vi får summera dagen medan vi äter.
Jag kommer att berätta att jag städat vår kryddlåda. Att bilen är tvättad och att jag inte vågade springa in i tvätthallen för att sätta mig i bilen efter det att jag slagit in koden. Hon inne på macken varnade mig.
"Tvätten startar direkt, bara så du vet. Du måste vara snabb på fötterna", sa hon. Och jag valde att vänta utanför. Hörde hur bilen spolades ren bakom porten som åker upp och ner med automatik.
Jag ska berätta att jag varit till affären men att jag väntade till dess att pensionärerna handlat klar. Det är tisdag och då gäller pensionärsrabatten. Avdrag direkt i kassan för den som har medlemskort.
Vidare ska jag berätta att jag läst ut min bok och att jag börjat på en ny. Tredje delen ur trilogin om Nancy.

Kanske kommer vi att tala om att det idag är sju år sedan jag skar av mig en bit av vänster pekfinger när jag hackade persilja. Hur rädd jag blev och hur högt jag skrek och att jag började gråta.
Att katten blev förfärad och slank in under soffan. Låg där och kikade fram med smala gula ögon.
Vi kommer att skratta åt minnen av när maken tog den blodiga biten där delar av nageln satt kvar och kastade den i kompostpåsen. Hur han sedan satte ner mig i sitt knä och lade på en kompress och fäste den med en remsa tejp. Därefter torkade han bort mina tårar och sa att allt kommer bli bra.
Fingret läkte men fortfarande har jag ingen känsel längst ut på fingerspetsen.

Maken lyssnar. Ser på mig så där ömsint som han alltid gör.
"Skönt att du tagit det lugnt idag". Så kommer han att säga innan han berättar för mig om sin dag.