Summa sidvisningar

tisdag 20 september 2016

Förändring och allt är som det alltid varit


Förändringen sker i en rasande takt. Vi är inne i avtagandets tid. Från grönt till brunt, gult och orange.
I USA, vart annars, säljs det höstlöv som först behandlats med en blandning av glycerin och vatten. Tre vackra löv, ett gult, ett rött och ett i blandade färger säljs för endast 165 svenska kronor. Det går även att köpa ett par röda höstlöv som förädlats till örhängen till en kostnad av 427 svenska kronor. En strålande idé, det går att tjäna pengar på precis allt. Gäller bara att komma på det.  Egentligen är det väl inte märkligare än de smycken som tillverkas av bajs från våra i skogen vilt strövande älgar. Det går också att förädla papper av älgarnas spillning. Jag har faktiskt en ganska fin tavla föreställande en älg som är gjort av älgbajspapper. Det har funnits två i min ägo men småtvillingarnas storasyster blev så fascinerad av skapelsen att jag kände mig nödd och tvungen att skänka flickebarnet den ena.

Under morgontimmarna var jag med vår sonsambo och rensade rabatter hos en kund som anlitar vår son och sonsambons trädgårdsfirma. Det går att rensa bort mycket som tidigare prunkat och gett ögonfröjd. Nu ser det endast tragiskt visset ut och ska bort.
Den kyliga morgonluften värmdes snabbt upp av solen och tröjan åkte av. Än så länge går det bra att klä sig i kortbyxor och kortärmade tunna tröjor.
När arbetet var utfört körde jag hemåt. Den vanliga vägen mellan Norrköping och Skärblacka. Jag känner till varje raksträcka och varje kurva. Vet vilka byggnader jag kommer att passera och var de är placerade. Det är så invant att jag inte behöver tänka.
När jag svänger av från Skärblackavägen och in på vår grusväg är allt sig likt. Den enda förändringen är att det gröna nu håller på att skifta färg. Även grannes vildvin är nu vackert sprakande rött där det klänger längst med deras staket.

Men det är ändå något som är annorlunda och som jag reagerar på. Någon är borta från vårt område och kommer aldrig mer tillbaka hit. Allt finns trots det kvar, precis som det var innan och som det alltid kommer att vara. Det är just det som gör allt så märkligt. Att allt är intakt trots att någon fattas. Asplövens rasslande, skogsduvornas kuttrande och porlet från det lilla vattenfallet i vår trädgårdsdamm. Ljudet från timmerbilarna som letar sig fram till oss över skogen när de med tomma bilar och släp åker från pappersbruket efter att ha lossat lasten med massaved. Doften från sjön och gässens läte när de samlas i flockar.

Maken och jag gör oss i ordning för natten. Viker undan täcker och lägger oss tätt intill varandra. Han med sina armar runt min kropp. Vi somnar för att vakna till en ny dag med allt vad det innebär. Som vanligt, så som vi alltid gör.
På andra sidan vårt staket är det så stilla. Det smittsamma skrattet har tystnat och vi kommer aldrig mer att få höra det. Två har blivit en och jag kan inte förstå hur allt bara är och ser ut som vanligt. Som om inget har hänt.

Allt det vi lämnar kvar är precis så som vi lämnar det. Ingenting sker som förändrar det...även om det känns mycket märkligt...