Summa sidvisningar

torsdag 21 augusti 2014

En stor kopp te och en blodig uppgörelse


Jag tillhör det tedrickande folket. I köket har jag en utdragbar låda som doftar ljuvligt var gång jag drar ut den. Olika sorters teer samsas i lådan och besöker jag en tebutik vill jag köpa på mig av de flesta sorter som erbjuds till försäljning.
I koppen vill jag endast ha det nydragna teet. Inget socker, honung eller mjölk. Inte ens en citronskiva. Påste går bra ibland men helst vill jag fylla upp en tekula och låta den ligga i det heta vattnet som jag fyllt koppen med och låta den ligga i länge innan jag avnjuter brygden. Vattnet får inte koka, bara nästan.

Har fått för mig att just te har en lugnande inverkan på sinnelaget. Är jag glad väljer jag ett lätt te, kan vara med smak av blommor och bär. Nedstämdheten vänder med en kopp lapsang och känner jag mig lite kulen passar det bra med en sort som innehåller kryddor av olika slag.

Något tilltugg är inte nödvändigt men ändå önskvärt. Däremot en bra bok eller en fängslande film är näst intill en nödvändighet som icke bör försakas.

Efter en rejäl maginfluensa är en slurk te det enda magen vill ta emot när den lugnat ner sig. Inte helt oväntat eftersom kineserna använt drycken i medicinskt syfte ända sedan slutet av 300-talet. Länge höll de på hemligheten bakom både odlandet som framställandet av tebladen. När sedan hemligheten yppades blev engelsmännen stordrickare och Ostindiska kompaniet såg till att Kina fick opium från de indiska odlingarna i utbyte mot silver som täckte kostnaderna för teblad. Illegala förehavanden är aldrig helt lyckade och brukar sluta med elände. Därmed startade det stora opiumkriget 1839 som höll i sig i tre år. Kinesiska myndigheterna förstörde allt opium de kom åt medan de tetörstiga engelsmännen svarade med att beskjuta kinesiska hamnstäder. Det var en blodig och dramatisk uppgörelse omkring en mycket trevlig dryck kan jag tycka.

Vår egen botanist Carl von Linné gjorde ett tappert försök att odla te men utan någon större succé så han kokade te på kungsmynta istället vilket inte alls är så oävet enligt mina smaklökar. Det händer att jag går ut i min örtagård, repar av lite mynta och slänger i en kastrull med hett vatten.

Nu är tedrickartiden inne. Varma dagar har ersatts med med långbyxväder. På kvällskvisten kan det hända att det börja knäppa i de under sommaren vilande elementen. Och jag drar ut min låda i köket och funderar över vad jag ska välja för tesort.