På vår gård i Värmland växte något som liknade fläder. Min svärmor hävdade att det var äkta fläder och då okunskapen hos mig gällande fläder, äkta som oäkta, var obefintlig litade jag på svärmors omdöme.
Det enda jag riktigt kände till var att blommorna hos äkta fläder avger en svag doft av kattpiss, vilket vår fläder inte gjorde.
Svärmor ville gör flädersaft. Läskande och svalkande heta sommardagar. En flaska saft kunde dessutom släcka törsten när vi bärgade hö till våra kossor.
För att vara på den säkra sidan hämtade jag en expert inom området fläder. Hon konstaterade krasst, koka saft, drick och sedan dö.
Jag vidarebefordrade expertutlåtandet till min svärmor och tystnaden som följde kring egentillverkad flädersaft talade sitt tydliga språk.
Vi sålde värmlandsgården och köpte en annan gård ute på Vikbolandet. Inte i närheten av Östgötaslättens böljande sädesfält men där fanns ett gigantiskt fläderträd. Som luktade kattpiss när det blommade.
Det där trädet gav oss otaliga flaskor fläderblomssaft. Jag älskade trädet så till den milda grad att jag näst intill utvecklade trädkramartendenser. Sorgen och saknaden efter mitt älskade fläderträd höll i sig under tre långa sorgeår efter det att vi sålt gården och flyttat till Kolmården. När vi hamnade på Bäckstugevägen i Kullerstad, Skärblacka planterade vi bland det första vi gjorde ett fläderträd.
Tyvärr brukar fläderblommorna bli fulla med svarta löss redan dagarna efter det att de slagit ut. Lössen går att bekämpa skapligt om man är tålmodig och ägare av en vattenslang.
För några år sedan stod jag och spolade vårt fläders blommor med kraftig stråle från trädgårdsslangens munstycke. Grannen kom och frågade efter min make som han behövde växla några ord med. Jag hänvisade honom i vilken riktning maken befann sig. När grannen vände ryggen åt mig och gick kunde jag inte låta bli. Blöt och med hängande mungipor gick kan hem till sin fru och skvallrade. Hon tog hela händelsen med ro och skickade tillbaka sin gubbe till mig med en inbjudan om middag och ett glas vin.
Vi har inte enkom en äkta fläder. Vi har även en falsk. Min mamma envisades under sin levnad att det var en knarkbuske. Varje gång hon satt under den lilla falska flädern flackade hon oroligt med blicken i väntan på uppdykandet av Norrköpingspolisen. Det hjälpte inte att jag påpekade, knarkplantor får inte röda bär om hösten, hon höll fast vid sitt eget botaniska kunnande.
Idag har jag silat och hällt flädersaft på flaskor. Kommer väl till pass på midsommaraftons dukade bord. Barnbarnen kommer och då häller vi aldrig upp något annat än saft i allas våra glas.
