Summa sidvisningar

lördag 8 oktober 2016

Bestämda tag och en skenande arab


 Lördagens äventyr är till ända. Nu sitter jag här, nyduschad och med väldoftande hår som avger en svag doft av rosor. Doften kommer från en olja jag köpt av frisören. Olja välgörande för hår som är lite frissigt och sakta men säkert övergår från mörkt brunt till grått.

Morgonens nervositet och anspänning har släppt, men nu anar jag en lätt molande värk vid tinningarna. Spänningshuvudvärk.
Vid 61 år har jag för första gången i mitt liv lett en häst ut genom stallet, tillbaka in i stallet och ut igen för att släppa på bete. Hästar kan inte sparka som kor, har jag lärt mig. Hästar sparkar rakt bakåt till skillnad mot kor som kan veva runt med bakbenen och sparka åt alla vinklar för att träffa sitt mål.
Men vad hjälper en sådan lärdom den som är vettskrämd över att vistas i närheten av en häst.

Ivrigt påhejad av dottern ryktade jag min tilldelade springare. Bestämda tag med borsten,sa dottern. Jag gjorde som jag blev tillsagd och hästen trampade med bakbenen så det small i stengolvet. En irriterande fluga föranledde det otåliga trampandet. Mina nerver dallrade.
Sadel och övrig utrustning monterades och jag lånade svärsonens hjälm. Sista momentet blev det mest nervkittlande. Att ta sig upp i sadeln. Jag hade glömt att ta med en taburett men i sadelkammaren fanns resurser och efter en del krånglande satt jag äntligen på plats. Högt ovanför den grusbelagda planen framför stallet.

Den gemytliga ridturen i skog och mark blev inte det jag hoppats på. Färden gick över stock och sten. Mest sten och det slamrade oroväckande om hovarna. Gransris piskade mig i ansiktet och jag höll mig krampaktigt fast i den främre delen av sadeln. Övertygad om att jag inte skulle ta mig hem i levande tillstånd. Hästen klampade obekymrat framåt. Glad över att ha fria tyglar. Den steniga stigen blev allt mindre och dottern hojtade från sin sadel och undrade vart vi egentligen var. Hon lät meddela att om jag fick syn på en stor myrstack skulle vi svänga vänster, in på en annan stig. Jag såg varken myrstack eller genskjutande stig. Terrängen blev allt mer svårframkomlig och jag började grina. Lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för denna prövning. Jag fick stopp på ekipaget vid ett kärr. Eller om sanningen ska fram så stannade hästen självmant för den hade blivit tämligen förvirrad över att ha kommit totalt ur kurs. Hästar är kloka djur.
Nu vänder vi, sa dottern med bestämdhet i rösten.
Jag kliver av, svarade jag med svag röst.
Då kommer du inte upp igen, sa dottern och jag insåg vad hon sagt så jag satt kvar men släppte inte mitt grepp om sadeln. Oförmögen att vända hästen som stelt stirrade in bland granarna.
Dra i tygeln, hojtade dottern.  Det kändes som om allt skulle välta, att det bara var att följa med i fallet och hoppas på det bästa.

Utmattad bromsade jag så småningom in framför stallet. Gled ograciöst av hästen och benen skakade som asplöv. Hade jag inte haft byxor på mig hade lårfettet klatschat mot varandra så högt och ljudligt att om det funnits en eldig arab i närheten hade den satt av i sken.

Jag fick beröm av dottern. Mitt självförtroende stärktes och i mitt inre smids det planer för en ny ridtur. Det gäller att ge sig i kast med rädslan om den ska övervinnas. Det är aldrig för sent att lära sig rida på en islandshäst. Dottern har lovat mig att jag ska få en lektion i hur hästen ska sätta fart, styras och bromsa in. Jag antar att det är en grundläggande kunskap om ritten ska bli behaglig.