Summa sidvisningar

måndag 13 maj 2019

Nervöst återseende och tunga steg


De 12 876 stegen. Låter lite som titeln på en ödesmättad roman. Men det är de steg vilken den  som skjuter gräsklippare framför sig kan komma upp i.
Gräsmattsäsongen har inletts. Gröna mattor med inslag av gult ogräs som jag finner vackert.

Igår hade vi besök. Jag kände en viss nervositet innan utsatt klockslag då besöket skulle äga rum. Vi och våra gäster har inte träffats på tjugo år. Då, när det värsta tänkbara hade hänt. En olycka som belystes i media över hela landet. Det går inte att sätta sig in i hur det är att mista ett barn. Inte ens då, mitt uppe i allt det hemska, när jag skulle vägleda, stötta och hjälpa föräldrar och syskon framåt i begravningsplanerna kunde jag förstå. Det kan bara den som själv varit med om det som är varje förälders värsta mardröm.

Jag har under mina tjugo år som begravningsentreprenör träffat så många anhöriga i deras svåraste stunder. Några har jag glömt medan andra etsats sig fast för all framtid. Den här pojken och hans föräldrar har jag aldrig kunnat släppa taget om. De finns med mig som en påminnelse om livets skörhet.

Nu skulle de efter alla år komma hem till oss och dricka kaffe. Jag hade bakat en kaka, fylld med kärlek, riktigt smör och blåbär.
De överräckte en vacker bukett rosor när de kom.

Föräldrarna har vandrat mer än ynka 12 876 steg sedan den dag då det hände. Tunga smärtsamma steg. Även om det fortfarande är tungt så verkade stegen lättare nu än då. Där fanns skratt och värme. Minnen och framtid. Vi pratade om händelsen, drömmar om natten och doften från ett barn som föräldrar så väl känner igen och som aldrig försvinner.
Vi pratade om osynliga band mellan mamma och barn, oförklarliga känslor av att något är fel långt innan beskedet kommer.

Det var ett känslosamt återseende. Men också trösterikt. Vad som än händer bemästrar ljuset mörkret.