Halva mars månad har tillryggalagts. Tre veckor sedan jag blev moderlös. Mycket har har hunnits med. Slitsamt och känslomässigt. Helt normalt med andra ord.
Igår kväll kastade vi av oss sorgens ok för en liten stund. Följde med goda vänner till Norrköping och åt på restaurang. Italienskt fick det bli. Bevare mig väl, italienskt i dessa dagar. Lugn, jag hade handsprit i handväskan. En skvätt i var hand hos samtliga runt bordet efter det att menyn lämnades åter till servitrisen.
Maken hostade. Han gör det sedan många år tillbaka i tiden. Antagligen något han dragit på sig efter alla år som lantarbetare. Då när det inte var så noga med andningsskydd, hörselkåpor och stövlar med stålhätta. När allt som gällde hälsa och trygghet gick på lösa boliner.
När maken hostade stelnade jag till. Skulle övriga restauranggäster stirra uppfordrande eller restaurangägaren komma och lyfta bort honom från stolen? Nej inget hände för de som vågar sig ut en en lördagskväll gör det på egen risk. Då får hostningar från andra tas med i beräkningen. Allt behöver ju inte vara Corona.
Det är nu som mänskligheten sätts på prov. Eller rättare sagt medmänskligheten. Det som får oss att öppna våra hjärtan och känna oss lyckliga. Ett koncept som ger oss möjlighet att vara varandra behjälpliga. Det låter bra och borde vara enkelt. Men verkligheten ser annorlunda ut. Vilket tomt gapande hyllor i matvarubutikerna vittnar om.
Vi delar inte med oss av en enda makaron, riskorn, spagettistrå, vit böna eller korv på burk. För att inte tala om skithuspapper. Jag ger väl blanka f*n i om grannen får torka sig i röven med tummen bara jag slipper. Och så bunkras det skithuspapper utifall att. Utifall vad då? Toalettpapperstillverkarna jobbar på högtryck och lovar, alla som behöver ska få sitt toalettpapper. Ingen panik, samhället kommer inte sluta fungera, säger Myndighet för samhällsskydd och beredskap.
Jag har inte bunkrat något. Toapapper har vi gott om. Dessutom har flera oöppnade förpackningar toalettpapper ingått i mitt arv efter mamma. Vi har torrvaror som det räcker länge och i frysen finns sådant som går att koka ihop till mättande måltider.
Vi är inte medmänskliga för vi lider inte gemensamt i denna Cornoahysteri. Det roffas åt sig utan att skänka andra en enda tanke. Därför funderar jag över hur vi kommer reagera tillsammans den dag det verkliga kriget bryter ut. Bomber som fälls och dödar fler än en och annan gamling, närmare bestämt två i Sverige, som hittills avlidit i sviterna av coronaviruset.
När det verkliga kriget kommer blir det svårt för bunkrarna att få med sig allt sitt skithuspapper om det bär av på flykt. Kanske är det först då som det delas med sig till andra så bördan inte blir allt för tung.
