Summa sidvisningar

söndag 30 november 2014

Första ljuset och Herrens ankomst


Det är något speciellt med att få tända det första av de fyra ljusen i adventsljusstaken. Fylld av farofylld mossa om ljuset glöms bort. Räddningstjänstens förmaningar om att strunta i mossan biter inte på mig. Trots att jag själv varit brandman i åtta år. Dock var jag aldrig med om någon brasa som orsakats av glömska och slarv i samband med adventsfirande.
Jag stoppar gladeligen dit den vita mossan och tänder på. Ljuset alltså, inte mossan.

I morgon startar adventskalendern. Luckorna öppnas och det blir en dag närmare julafton. Jag har sparat barnens alla kalendrar och min samling består nu av 40 stycken. Köper fortfarande adventskalendern när den kommer ut i handeln men de hamnar nu för tiden oöppnade bland de andra.
Det är en rolig grej helt enkelt och jag tänker inte sluta där jag en gång började utan fortsätter med min adventskalendersamling. Våra barn växte ur lucköppnandet och nu tar barnbarnen vid, en häftig tanke.

Under några år när barnen var små läste jag högt vid frukostbordet ur boken Marias lilla åsna. Tanken från min sida var att undervisa om Herrens ankomst. Inte vet jag om det lade grunden till dotterns prästyrke men så blev det i alla fall. Det troliga är väl att hon fick kallelsen att bli Guds förkunnare.
Jag minns i alla fall den där högläsningen som en trivsam start på dagen i adventstid. Vad barnen tyckte har jag dock glömt vid det här laget.

I eftermiddag har vi varit på adventsgudstjänst. Prästdottern förkunnade evangeliet och höll i predikan. De traditionella adventspsalmerna sjöngs till min mammas glädje som inte gillar de nya psalmerna som står sist i psalmboken. Hon vill ha det på gammeldags manér. Kyrkokören med adventssånger och fika i församlingshemmet.

Men det är nu det börjar för en del. Oron inför julen. Alla har inte förmånen att njuta av söndagarna i advent. Allt eftersom ljus efter ljus tänds kommer julafton närmare och närmare. Jag blir ledsen och nedstämt inför tanken. Skjuter den ifrån mig och gläds över att ha förmånen att fira jul i lugn och ro.

När vi kom in i kyrkan tände jag ett ljus framme i ljusbäraren. Placerade det så jag kunde se det under hela gudstjänsten. Det ljuset fick omsluta alla som jag tänker extra mycket på. I förbönen nämnde jag dem tyst inom mig själv. Namn efter namn. Men det viktigaste av allt, mitt namn fick också plats bland alla de andra. Det är så lätt att glömma bort sig själv.