Summa sidvisningar

söndag 6 oktober 2013

Gunnars bro och brevkorrespondens


"Hej hur mår du? Jag mår bra!"

Som barn var jag en flitig brevskriverska med många brevvänner. Hemma hos farfar fanns Hemmets veckotidning och när jag var där letade jag alltid upp barnens egen sida och där bland rebusar, hitta fem fel och kluriga gåtor fanns de. Barnen som ville ha brevvänner. Barn som tyckte om djur, leka med klippdockor och skriva brev. Noga läste jag igenom uppropen om brevkontakter och när ett lämpligt objekt dök upp fattade jag pennan och skrev. Spänningen var nästan outhärdlig, skulle jag få några svar.......
Så skramlade det till i brevinkastet, den blanka luckan öppnades så pass mycket att brevet kom igenom och dunsade ner på hallmattan.
Fint brevpapper med mönster och inslag av djurriket eller floran som ingress vilket sedan följdes av spretiga eller fint snirklade bokstäver som berättade om min nya bekantskaps liv och leverne. Oftast medföljde ett svartvitt fotografi taget i en automat där remsan delats och det finaste porträttet fått följa med i kuvertet som postats i en annan del av Sverige.

Jag klev in i ungdomens tid och barnbrevvännerna liksom jag själv fick andra liv och vi klev iväg på våra tonårsben. Så en sommar träffade jag en pojke från Hamburg. Tycke uppstod under några varma sommardagar på västkusten och innan det var dags att skiljas åt bytte vi adresser med varandra. Då började det verkliga problemet. Jag kunde ingen tyska. Men det kunde min mamma, jag dikterade och hon skrev. Kärleksbrev med hjärtan, kyss och din för evigt.
Så en dag ringde det på dörren. Där stod han min tyske prins. Han hade bilat ända från Hamburg och jag bleknade på samma sätt som kärleken till den tyske prinsen bleknat. Raskt roffade jag åt mig min jacka, hoppade i skorna och försvann. Mina föräldrar fick trösta den arme tysken, se till att han fick lite mat och starkt kaffe innan han snopen och med krossat hjärta och antagligen en smula ilska inombords fortsatte sin tillbakaresa mot sitt hemland.

Mina barndomsbrev vet jag inte vart de tagit vägen, inte heller kärleksbreven på tyska. Skrifter som försvunnit för alltid och innehållen bortglömda för tid och evighet.

En bit från oss finns en liten bäck. Över bäcken en bro och vid sidan om den står en runsten från vikingatiden. Översättningen lyder " Hakon gjorde denna bro, och hon skall heta Gunnars bro, och han var son till Hakon."
Skrift som bevarats och som aldrig kommer att försvinna om inte vandaler, krig och katastrofer förstör runstenen.
Det är inte så ofta jag tittar på runstenen när jag passerar den, men det händer ibland och jag förundras och får en häftig känsla inom mig när jag tänker på att Hakon och Gunnar en gång för så länge sedan gått över den lilla bron som fanns där och då.