Summa sidvisningar

tisdag 26 maj 2015

Rödbeta i hålet och små snittar



Min tand är hel. Det var en enkel och smärtfri operation som ej krävde någon lokalbedövning. Det var näst intill behagfull att slänga ner sig i tandläkarstolen och vila en stund efter lunchens måltid. Att min tandläkare fick peta bort lite ugnsbakad rödbeta ur tandens hål innan hon kunde sätta fart bekom henne föga garanterade hon.

Nu återstå endast betalningen. Fakturan kommer på posten. Därmed har jag än så länge pengar på kontot. Förvånade nog tillhör inte tänderna kroppen. De har en egen plats i hälsovårdssystemet. Som inte har rätt till något frikort som läkarvård och mediciner har. Det är bara att gapa och beska med om jag vill ha tänderna i behåll.
Löständer har jag som är tandläkarrädd ofta funderat över. Praktiskt att endast lämna in lösgarnityret för behandling medan jag sätter mig tillrätta på ett kondis och äter bakelse med rätt konsistens.
När allt är klart är det bara att hämta ut mina löständer utan att jag behövt beblanda mig i tandläkaren och porslinständernas förehavande. Ska fundera att tag till innan jag bestämmer mig.

Efter tandläkarbesöket begav jag mig raskt till grannkommunen för att vara med om en invigning av ett museum. Gamla turbiner är jag dock måttligt intresserad av men snittarna var förföriskt goda. Om pressen var inbjuden till hörnan där snittarna befann sig tog jag aldrig reda på. Däremot tog jag för mig. Rejält dessutom ty snittar äro endast små munsbitar och mättar föga. Om man inte förser sig vill säga. Jag är en av naturen finurligt skapad människa och för varje papptallrik jag fyllde cirkulerade jag runt och bytte stol. Därmed samtalspartner. Som inte tidigare märkt att jag inmundigat dessa små bitar med gott pålägg. Men till sist tog det stopp. Jag blev påkommen, inte verbalt men blickar kan också tala. Den snittansvariga damens ögon sa mig att jag ätit nog. Det ska räcka till alla. Varpå hon erbjöd sig med artig röst att ta hand om min papperstallrik och kasta den i den svarta sopsäcken ämnad för skräp.

Jag förflyttade mig omgående utomhus och lyssnade på äldre herrar i svarta hattar som spelade hornmusik av vitt skilda slag. Innan jag skulle bege mig hemåt kikade jag en sista gång in i museet och där stod reportern från Norrköpings tidningar och lät sig väl smaka av de goda men mycket små snittarna. Han såg hungrig ut. Den vita papptallriken var mycket välfylld. Jag vinkade till honom och han viftade tillbaka med sitt reporterblock. Den snittansvariga damen stod bredvid honom och log. Det förstår jag mycket väl. Han var ju utrustad med en mycket större kamera än jag.  Det gör faktiskt skillnad vid snittbordet. Även om min kamera är ganska stor den också...